Silverbrunnen 15

Epilog

Visst var Silverbrunnen hittad och nog skänkte den hela familjen lycka och glädje i många år! Lars landade precis utanför stugan och slapp hela den långa vandringen hem. Det blev stor uppståndelse när han kom och på kvällen ställde godsherren till fest för Lars ära.

Karl kom hem ett par dagar efter Lars. Han var mager, lortig och hade trasiga kläder. Han såg alldeles eländig ut men var vid liv och gott mod! Sötmandlarna sparade han och gav oss i julklapp det året. Han hade lärt sig ett och annat när han gick på tiggarstråt. Så småningom köpte han sig en gård och mjölkkor och började leverera mjölk till stugor och gårdar runt om i bygden.

Mor fick en trygg ålderdom och kunde vara stolt över alla sina barn. Anton tog över stugan och fars sysslor helt och hållet. När Anton gifte sig så flyttade hans fru in i stugan.

Lars berättar ofta om sin vandring till Silverbrunnen. Jag tror att den resan förändrade honom för alltid. Han och Rosali  vandrade dit en gång för nöjes skull men de ville inte berätta något om den resan när de väl var hemma. Jag vet faktiskt inte varför. De gifte sig föresten ett par år efter att allt detta med far och Silverbrunnen hände. Godsherre var ju gammal och blev hastigt sjuk och dog. Det gick ganska snabbt för Lars och Rosali att bli ett par efter det. De bodde på godset så Lars blev den nya godsherren. De fick fyra barn och jag fick vara barnflicka åt de barnen. Jag bodde på godset tills dess att jag också gifte mig. Den vintern och våren då allt hände minns jag inte så bra. Jag var ju så sjuk. Sommaren minns jag desto bättre. Det blev en varm och skön sommar med lagom mycket regn. Bästa skörden på många många år! Vädret var gynnsamt för mitt tillfrisknande. Det tog väldigt lång tid innan jag var helt återställd och hade fått tillbaka alla mina krafter.

Jag har funderat i många år på de berättelser Anton, Karl, Lars och Rosali berättat om deras vandringar i jakten på Silverbrunnen. Hur skulle det gått för mig tro? Skulle brunnen se likadan ut om jag fann den? Kan jag finna den? Har jag ett rent sinne och ett varmt hjärta? Frågorna är många och nyfikenheten stor. Kanske gör jag ett försök en vacker dag.
                        /Lillan

Nyårsafton

Årets sista dag är det idag. Har året varit bra? Både och skulle jag vilja påstå. Det har hänt bra saker och det har hänt dåliga saker. Kommer nya året bli bättre? Ja, det måste man alltid tro.

Gott nytt år önskar jag Er!

Sista kapitlet är klart!

Nu är sista delen av Silverbrunnen färdigskriven! Den publiceras någon gång under morgonen/förmiddagen i morgon. Det har varit väldigt roligt att få skriva den här sagan och att så många läst den och följt den. 

Håll till godo!

/Annie

Silverbrunnen 14

En mycket förunderlig plast

Lars kunde höra forsande vatten ytterligare en bit in i skogen, och han följde det ljudet. Ganska snart kom han fram till en höjd som liknande en liten vulkan till formen. Istället för lava som rann ner på vulkanens kanter var det vatten i olika forsar nerför kullen. Solen sken ner mellan träden och det glittrade i vattnet så att kullen såg alldeles gnistrande ut. Lars förstod att han nått sitt mål. Där uppe låg Silverbrunnen. Han började gå uppför kullen mellan de gnistrande vattenforsarna. Till sin förvåning var det uthuggna trappsteg som han gick på och trappan var kantad med den mjukaste grönaste mossa.

Karl var just hos en storbonde i andra änden av landet och hjälpte till med att mjölka kor. När Karl böjde sig fram för att lyfta mjölkspannen rann de tre sötmandlarna ur hans ficka och ner mellan hans fötter. Han plockade varsamt upp dem, ställde ner spannen igen och gick därifrån. Nu skulle han hem. Plötsligt var han inte längre osäker på åt vilket håll han skulle gå. Vägen låg självklar framför honom och han fick bråttom för att hinna hem innan våren gick över till sommar. Han hade lång väg att gå och fick inte spilla en dag till!

När Lars kom upp till platån blev han stående på sista trappsteget. Synen fick honom att tappa andan. Det påminde mycket om tavlan han sett i hallen på godset men med vissa förändringar. Platån var mosstäckt, i mitten fanns brunnen som var nersänkt i mossan. Brunnen kantades av silverstenar som glittrade mer än någonsin av vattnet som svämmade över brunnen och solen som sken in mellan trädtopparna. Men det allra vackraste var Fru Rosali som satt med sitt ljusa hår utslaget vid kanten av brunnen. Bakom henne stod hjorten. När Lars kom upp på platån gick hjorten lugnt och sakta därifrån, nerför kullen och bort i skogen. Aldrig hade Lars sett något så vackert. Andlös gick han fram till brunnens kant och Fru Rosali.
- Välkommen hit, sa hon till honom och log varmt.
Lars kunde inte svara, han var förstummad av stundens allvar och allt det vackra han såg.
- Jag är Silverbrunnens väktare och kände att jag ville dela den här stunden med dig, sa Fru Rosali.
Lars satte sig ner brevid henne och hon tog hans hand i sin.
- Du har sett hjorten, sa hon. Du har funnit Silverbrunnen. Du har ett rent sinne och ett varmt hjärta.
Hon lossade sin hand från hans och lade den på hans hjärta.
-Nu får du och din familj lycka för resten av ditt liv! Följ mig! sa hon och stoppade fötterna och benen ner i brunnen. Lars tittade rakt in i hennes blå ögon och såg allt han kunde önska sig.
-Ja, sa han.
Då gled Fru Rosali ner i Silverbrunnen och försvann.

Lars satt kvar på kanten och såg sig en stund omkring. Platsen ingav honom styrka, glädje och mod. Han ville ta med sig så mycket han kunde av den känslan. Det var en mycket förunderlig plats och han undrade om han någonsin skulle få återse den. När han kände sig redo gled även han ner i Silverbrunnen. Med ens blev allt kolsvart och han for i väg med en väldig hastighet rakt ner. Efter en liten stund planade det ut något och det slog gnistor runt honom. Det började svänga än hit än dit och färden tog fart igen. Allt eftersom färden gick blev det ljusare och ljusare kring honom. Till slut blev det så ljust att han fick hålla för ögonen och blunda hårt. Då landade han med en mjuk duns och slog upp ögonen.

The Hobbit recension

The Hobbit filmrecension av Annie Jonzon

Så har jag nu sett The Hobbit. Tyvärr en besvikelse, hade förväntat mig mer. Här har man mjölkat publiken och gjort en tunn bok till flera filmer. Det började med att Bilbo blir indragen i äventyret hemma i hans hobbithåla. Inledningen och den måltiden tog säkert 45 min. När gruppen väl ger sig iväg råkar de ut för troll, orcher och vättar och varje händelse dras det ut på.

Filmen är lång 2h 50 min men tiden gick ändå ganska fort. Filmen är välgjord och skådespelarna gör ett bra jobb. Gollum är den bästa karaktären, både rolig och väldigt läskig! Den som syns mest på duken är nog Gandalf.

Eftersnacket utanför biografen handlade om hur pass lik filmen är boken. Det var längesedan de flesta läste Bilbo så meningarna var skilda. Väl hemma tog jag fram boken och tittade lite i den. Jag skulle vilja påstå att filmen stämmer väl överens med boken och att man nu kommit till  s.92, i början av kapitlet som heter Underliga tillhåll.

Av mig får The Hobbit 3 pinnar av 5 möjliga.

Silverbrunnen 13

En hare och ett rådjur

När Lars låg där och sov så började han drömma. Han drömde att han låg på en sandstrand och att varm luft blåste honom rakt i ansiktet. Han vaknade ur sin dröm och såg rakt in i en stor hjorts ögon. Hjorten stod lutat över Lars och andades rakt i ansiktet på honom. När Lars började röra på sig backade hjorten undan och Lars såg då att det var hjorten från Fru Rosalis tavla. Hornen såg ännu större ut så här i verkligheten och på nära håll än vad det gjort på tavlan. Innan Lars kommit upp på fötter vände hjorten om och sprang in i skogen. Lars fylldes av värme och glädje, han kände hur det fylldes på från tårna och uppåt huvudet. När han var full av sprittande känslor rusade han efter hjorten. All packning lämnade han kvar vid tunnelns mynning.

Skogen var tät. Där inne hade det inte legat så mycket snö och det mesta hade smält undan nu. Det var mycket blött i marken.
- Hur ska jag veta vilken av alla dessa pölar som är Silverbrunnen? tänkte Lars medan han stegade på i skogen. Han hade ingen aning om vad som var rätt väg eller vart han var på väg men tvekade ändå aldrig på steget. Något drev honom djupare och djupare in i skogen. Ibland tyckte han se sig något eller någon mellan träden men han hann aldrig ikapp. Det var något som fladdrade till som manen på en häst men det enda djur han sett var hjorten med den stora kronan till horn. Inte heller kunde Lars se några spår i marken från något stort djur. Vid ett tillfälle blev Lars stående och kunde inte välja vilket håll han skulle fortsätta åt. Då dök Fru Rosalis röst upp igen inne i hans huvud:
- Kom min vän, du är nära nu, sa hon.

Lillan hade så sakteliga bättrat på sig. Hon hade vid flera tillfällen fått buljong med den läkande roten i och den hade synbar effekt var gång. Nu orkade hon vara uppe korta stunder och hostan hade kommit igång igen och börjat avta. Mor fruktade inte längre för hennes liv. Än så länge bodde mor och Lillan kvar på godset men Anton bodde i stugan och mor började nu prata om att det snart var dags att flytta hem de med. Lillan skulle bli lite starkare och piggare först. Våren var nu på väg på allvar. Snön hade smält bort fläckvis här och var och i diken och bäckar porlade det av vatten. Anton hade varit ute och jagat ett par gånger och lyckats fälla en hare och ett rådjur så nu fanns det kött i stugan igen. Del av köttet hade han bytt bort mot spannmål och andra specerier.

Allt blev så sakteliga bättre men alla i stugan och på godset undrade hur det gick för Lars och Karl som fortfarande var ute på vandring. Tills de var tillbaka kunde man inte riktigt släppa sin oro eller glädje lös.

Silverbrunnen 12

En ljusning

Lars stretade tappert på. Det var fortfarande plusgrader, även uppe i bergen. Det droppade och rann vatten runt honom och stigen var extra hal. Han var snart uppe på toppen av berg nummer 5 och närmade sig det smala farliga passet med stup på båda sidorna. Svetten lackade på honom och packningen kändes tung, han stödde sig hårt på fars snöskovel. Så nådde han fram till det farliga passet och började försiktigt att gå över. Han slant omedelbart och ramlade omkull. Med nöd och näppe återfann han balansen och kasade sig bakåt igen. Det var en omöjlighet att ta sig över när det var så halt. Lars fick backa och slå läger och vänta. Antingen vänta på att vädret slog om till minusgrader igen eller tills den värsta isen smält undan från stigen. Båda alternativen kunde ta flera dagar...

Det milda vädret höll i sig och när Lars väntat i tre dagar såg han nakna stenar sticka upp här och var på stigen framför honom. Han beslöt då att göra ett nytt försök att ta sig över det farliga smala passet. Genom att alltid ha en fot på en torr sten så tog han sig försiktigt över passet och kunde sedan skynda vidare nedför berget. Han kände att han närmade sig sitt mål och oron för Lillan hade bleknat något. Detta gjorde att han skyndade sig allt mer framåt för att söka efter Silverbrunnen. Tidigt nästa morgon gick han in i berg nr 7. Det var mörkt och rann vatten på bergväggarna. Då och då hörde han hur stora snösjok rasade ute på berget. I slutet av tunneln vadade han i vatten. Det rann en strid ström mot honom. Plötsligt blockerades vägen av snö och is. Lars förstod att det måste vara tunnelns utgång som det rasat ner snö för. Hur han än letade så hittade han ingen utgång. Än så länge lyste hans fackla men den skulle inte räcka länge till. Han körde ner facklan i isberget och började skotta undan snön med fars snöskovel. Det var ett hårt arbete. Snön var hårt packad och nu ganska blöt och tung. När han skottat i ett par timmar utan att se något dagsljus slocknade hans fackla. Han omslöts av totalt mörker. Lars fortsatte resolut att skotta. Ut måste han komma till slut. Rätt var det var gick det inte att skotta mer. Han kommit in till bergväggen. Han tänkte febrilt för att komma på vilket håll han kom ifrån och vilket håll han skulle skotta åt för att det skulle bli rätt. Ytterligare en gång kom han till bergväggen och bytte riktning. Hela hans kropp värkte och han var redo att ge upp då han äntligen fick syn på en ljusning mellan iskocklorna. Synen gav honom ny kraft och han skottade vidare. Ljuset blev större och större och till slut silade dagsljus in till honom genom ett hål i snön och isen. Lars grävde hålet tillräckligt stort för att ta sig igenom och kravlade ut i det fria. Där i solskenet med skogen inom räckhåll föll han i djup sömn.

Silverbrunnen 11

Ett spratt hans hjärta hittat på

Anton installerade sig i stugan och tände elden och lite lampor. Han funderade på vad han skulle göra härnäst och kom då på att han borde gå till godset för att prata med herrskapet. De visste säkert vad som hänt med resten av familjen. Det tog emot lite för Anton att gå dit. Han skulle då tvingas erkänna för Fru Rosali att han inte haft ett rent sinne och ett varmt hjärta rakt igenom. Det var inget man erkände med stolthet precis. Den natten sov han oroligt, ensam i den lilla stugan och det dröjde till långt in på eftermiddagen nästa dag innan han vågade sig upp till godset.

Lillan hade också sovit oroligt i den stora sängen på godset och mor och Fru Rosali hade turats om att sitta vak hos henne. Fru Rosali hade insisterat på att Lars skulle sova hela natten för att ge sig av på vandring mot de sju bergen tidigt nästa morgon.

När morgonen grydde var det mildväder och solen sken. Godsets hushållerska gjorde i ordning en stor matsäck som Lars skulle ha med på sin vandring. Lars fick låna skinnkläder av godsherren och fars skovel tog han med sig som vandringsstav. Det var med tunga steg som han påbörjade sin vandring.

På eftermiddagen gick så till slut Anton upp till godset för att höra vad som hänt hans familj medan han varit borta. Han blev mäkta förvånad när han fann mor där och den sjuka Lillan. Lars hade hunnit ge sig av så de båda bröderna hann aldrig träffas. Förvåningen övergick snart i lättnad, han hade inte kommit för sent. Än fanns tid att göra något gott. Roten han bar på i fickan gav han till Fru Rosali och så berättade han hela historien från det han köpt hästen motnpärlhalsbandet och hur han till slut mött fars vålnad. 
- Misströsta inte Lars. Du gjorde vad du kunde och till slut insåg du dina misstag och försöker nu återställa. Det är gott så, fast Silverkällan kan du inte hitta, sa Fru Rosali vänligt. Hoppet står nu till yngste brodern Lars som gav sig av i morse.

Det kokades snabbt ny buljong till Lillan med den välgörande roten i. Man tog inte allt utan sparade en bit till ett senare kok. Så snart det svalnat matade mor Lillan med den nya brygden. Efter stor möda hade hon fått i Lillan en halv deciliter. Det dröjde inte länge innan de såg en förändring i Lillans tillstånd. Hon blev alldeles röd i ansiktet och började svettas något kolossalt. Sedan, som i ett trollslag slog hon upp ögonen och sluddrade fram:
- Jag är törstig, kan jag få lite vatten?

Lars som inget visste om Antons hemkomst eller om den läkande roten och Lillans nu förändrade tillstånd vandrade på väg mot berg nr 2 med stor vånda och ångest. Han funderade hela tiden på om Lillan hade klarat sig eller om hon hade dött. Lite då och då tyckte han sig höra Fru Rosalis röst som manade på honom att fortsätta sin vandring mot skogen bortom de sju bergen. Lars sa till själv att det var ett spratt hans hjärta hittade på men att det var ett tröstande sådant.

Rackarns strömavbrott!

Det har varit strömavbrott i Mariestad i natt. Det gör att jag inte har någon internetuppkoppling på datorerna här hemma. Tur jag har plattan med egen uppkoppling! Lite svårare att skriva men det funkar hyggligt.

Silver brunnen 11 blir försenad!

Har påbörjat del 11 men den kommer ut först i morgon. Då ska även del 12 komma. Räknar med att nr 11 kommer på fm. Den som väntar på något gott..... Ni vet.

The hobbit - Bilbo

Det är dags att i dagarna gå på bio. Vi ska The Hobbit (eller heter den bara Hobbit?). Jag har för många år sedan läst boken. Den är riktigt bra. Förväntningarna är höga. Blev lite besviken när jag fick höra att boken Bilbo var delad i två filmer. Boken är inte särskilt tjock. Känns som att det bara handlar om pengar...

I vilket fall så blev vi i hela familjen sugna på att se om de tre andra filmerna. Idag har vi sett Sagan om ringen. I morgom blir det nästa! Förhoppningsvis hinner vi se alla tre innan vi går på bio. Fast det blir i lite bakvänd ordning.

Fler som är trötta på Janssons?

Om inte så kom till oss på Brogården!

Ja, julbordet blev bra men mycket mat har blivit över. Därför ringde jag goda vänner tidigare idag och frågade hur de haft det och vad de skulle göra resten av dagen. Jag hade tänkt bjuda hem dem för att hjälpa till med resterna. Filuren i luren berättade då att de varit hos svärmor och ätit rester så nu var de ganska trötta på Janssons frestelse...
Okej, jag kunde inte hålla mig för skratt utan fullbordade min invitation. Tyvärr hade de andra planer men de hade kunnat offra sig på janssonen bara för att få träffa oss annars. Det var va de sa i alla fall.

Hoppas julen varit skonsam mot er! God fortsättning allihop!

Silverbrunnen 10

En varm och mjuk säng

Stegen närmade sig ytterdörren och strax hördes en knackning på dörren. Både mor och Lars var vakna. Lars satt vid Lillan så mor gick och öppnade dörren. Där stod Fru Rosali och godsherren och bakom dem stod deras ekipage med häst och släde.
- Oj, får vi storbesök i stugan?! Välkomna att kliva på. Ursäkta enkelheten här och den svala luften. Det är bara Lars och jag som kan reda i saker och ting här nu sedan min man dött, mina två äldsta söner gett sig av och Lillan blivit sjuk, sa mor lite uppgivet.
- Det är ingen fara frun, sa godsherren. Vi förstår din situation och kommer för att hjälpa till.
- Vi tänkte ta med oss Lillan upp till godset, fortsatte Fru Rosali.
- Va? sa Lars häpet.
- Ja, svarade Fru Rosali. Där har vi varmare än här och vi har vi har mer mat att erbjuda. Min snälle make har lovat Lillan får ligga hos oss i en egen säng tills hon tillfrisknar.
- Nej, sa mor bestämt. Det får hon inte. Hon ska vara med mig och Lars. Vi kan inte splittra den här familjen mer nu. Det blir allas vår undergång i så fall.
- Precis som jag befarade sa godsherren, kom nu Ros, vi far hem igen. De vill naturligtvis hålla ihop.
- Hon kommer att dö, sa Fru Rosali. Ni får följa med alla tre. Det har vi plats för. Vi bommar igen stugan en tid och så kommer ni alla med upp till godset. Det finns sysslor ni kan hjälpa till med mot uppehälle och mat. När Lillan mår bättre flyttar ni hem till stugan igen.

Det blev som Fru Rosali sagt. Det packades med lite kläder, Lars bar ut Lillan till släden. Eldstaden släcktes och de stängde noga igen dörren till stugan. Efter ett par minuter var de alla på väg upp till godset. Vinden låg på och det hade börjat snöa igen. Det tog inte lång stund innan stugan var helt utkyld och låg mörk och tyst.

När de hade installerat sig på godset och Lillan låg nerbäddad i en varm och mjuk säng satt mor hos henne och Fru Rosali och Lars satt på tu man hand och pratade.
- Du måste ge dig av, sa Fru Rosali. Jag känner i hela mitt hjärta att varken Anton eller Karl har lyckats med att finna Silverbrunnen. Kanske hänger allt på dig. Kanske hänger Lillans liv på det. Jag vet inte men kanske.
- Jag förstår det men mor är också skör, hon behöver mig här, svarade Lars. Familjen är redan alldeles för splittrad med för många misslyckande. Misslyckas jag också är det bara hon och Lillan kvar och vem vet hur länge Lillan finns kvar hos oss, sa Lars och tittade uppgivet på Fru Rosali.
- Du kan som längst avvakta en dag. Märker vi ingen förbättring på Lillan så måste du ge dig av i morgon.
Lars nickade tungt till svar.

Anton hade ganska svår vandring hem den sista biten. Det blåste och snöade och nu hade det börjat skymma. Han ville hem innan de lade sig för kvällen i den lilla stugan. Han pulsade på i snön och då och då kände han i fickan att rotbiten låg kvar. Det gjorde den alltid. Nu var han så nära hemmet att han hade börjat spana efter ljuset från den lilla stugan. Trots att han var så nära att han borde se stugan och dess upplysta fönster så gjorde han inte det. Det var konstigt tyckte han. Det var så kallt ute att elda var en nödvändighet för överlevnad i den lilla stugan. Till slut kom Anton så nära att han i mörkret såg stugan. Men den låg öde och tyst, ingen rök från skorstenen och inget ljus i fönstret. Han slet upp dörren och möttes av kall tomhet.
- Åh nej, skrek han. Jag kom försent!

Silverbrunnen 9

En för lång stund utan ett andetag

Lars oro var bergrundad. Det var inte längre någon av bröderna som letade efter Silverbrunnen. Karl hade irrat omkring och gått från by till by och han mindes inte längre varför han gett sig ut på vandring. Inte heller mindes han vart stugan låg och vart han bodde. Mandlarna i fickan hade han kvar och han mindes vad Fru Rosali sagt om dem. Han fick inte äta upp dem för de skulle hjälpa honom att finna hem. Och hem ville han. Han mindes Mor och Lillan som var sjuk och bröderna och att far just dött och att det var hårda tider i den lilla stugan. Han kände att han behövdes där bara han kunde finna vägen hem, vart de nu var någonstans.

Inte heller Anton letade längre efter Silverbrunnen. Han visste att han aldrig skulle finna den och att uppdraget måste gå vidare till någon annan. Han var på hemväg och hade passerat alla bergen och hade inte lång väg kvar. I hans ficka låg en liten bit av en vit rot. Han kände att det var bråttom för Lillan att få ta del av den. Fars vålnad hade tydligt låtit honom förstå att det var bråtttom.

Lillan blev allt svagare. Hon hade helt slutat hosta nu och det visste mor var illa. I flera dagar hade hon bara fått i sig lite av den buljong mor matat henne med. Hon var bara skinn och ben, alldeles blekgrå och med mörka ringar under ögonen. Ibland blossade två röda märken upp på hennes kinder men märkena hade blivit mindre med dagarna som gått och kom allt mer sällan. Mor och Lars satt nu i skift och vakade dygnet runt. När de tyckte att det gått en för lång stund utan ett andetag puffade de varsamt till Lillan och var gång dittills hade hon då dragit efter andan. Det var som att Lars nu helt plötsligt förstått att hon höll på att dö ifrån dem. Tårarna rann i en strid ström på hans unga kinder.
- Du får inte dö! Hör du det Lillan! sa han och puffade till henne ytterligare en gång. Sen fortsatte han:
- Fru Rosali har hittat Silverbrunnen så vi vet med säkerhet att den finns. Tavlan i godsherrens hall förställer henne vid brunnen. Hon vet vart den finns. Hon vet. Du måste hålla ut! Snart är Anton och Karl tillbaka. Någon av dem har säkert funnit brunnen.

Lars trodde inte själv på vad han sa och hans oro växte sig starkare. Inte hade någon av hans bröder funnit Silverbrunnen. Då skulle inte Lillan vara så här sjuk fortfarande. Hans tankar avbröts av att han hörde steg utanför stugan. Vem var det som kom nu så här tidigt på morgonen?

Silverbrunnen

Jag testar min författarådra... Här på bloggen skriver jag en saga som heter Silverbrunnen. Den kommer att bli på 15 avsnitt. Ett nytt avsnitt varje dag. Sista avsnittet kommer på nyårsafton. När jag började skriva var jag inte på det klara med handlingen. Hur det skulle utspela sig. Det är jag nu men det är inte nerskrivet än. Avsnitt 1-8 finns nu publicerat på bloggen. På julafton kommer del 9. Antagligen ganska sent (eller väldigt tidigt) för det avsnittet är inte skrivet än och i morgon har man ju lite annat på schemat också...

Silverbrunnen handlar om en fattig familj som råkar illa ut och sönerna i familjen får i uppdrag att lösa familjens misär genom att finna Silverbrunnen. På slutet kommer också en spännande vinkling som tvistar till det lite!

Silverbrunnen 8

En ståtlig hjort med en väldig krona ovan huvudet

Karl fortsatte åt fel håll och maten var slut. Allt var slut så när som på de tre sötmandlarna han fått av Fru Rosali men dem tänkte han inte äta upp. De skulle han spara så om han dog först. De var hans enda chans att hitta hem igen. Karl irrade sig långt bort från sina hemtrakter och bergen. För att överleva började han gå från by till by och tigga mat. Ibland fick han göra små jobb för att få en liten bit mat. Sov gjorde han ute i ladugårdar och uthus.

Lars som nu hade huvudansvaret i den lilla stugan slet hårt från morgon till kväll. Mor tog hand om Lillan och han skulle sköta resten. Ibland hann han upp till godset för att göra lite småjobb där. Han blev alltid rikligt belönad i form av mat. Lars var nyfiken på tavlan som Karl berättat om. När han någon gång hamnade i den stora hallen så sneglade han alltid inåt rummet för att få en skymt av den. En dag när han stod där och pratade med Fru Rosali så frågade hon om han ville komma in och titta på tavlan. Det ville han gärna och stövlade rakt fram till den och ställde sig och betraktade den länge. Till slut sa han:
- Det är ju du! Eller hur? Utan att vända sig om mot henne fortsatte han:
- Och platsen är vid Silverbrunnen i skogen bortom de sju bergen.
Fru Rosali gick mot honom och tavlan, långsamt.
- Ja, svarade hon. Det stämmer. Du är en smart ung man, fortsatte hon och granskade honom noga.
I själva verket var Fru Rosali och Lars nästan jämnåriga. Godsherren var minst dubbelt så gammal som frun. Godsherren hade gift sig med Rosali när hon endast var 14 år gammal. Hennes föräldrar hade dött och hon var ensam på en stor gård som hon inte kunde ansvara för och ta hand om ensam. Godsherren och Rosalis far hade varit goda vänner. Det hade verkat som en bra ide att gifta sig med flickan när det begav sig. Senare hade godsherren förstått sitt misstag. De kom aldrig att leva som man och hustru. Det gick inte, Rosali kändes som hans dotter och så förblev det.  Men gifta var dom och bundna till varandra ända in till döden skilde dem åt. Nu stod Lars och Fru Rosali och tittade på tavlan som föreställde Fru Rosali vid Silverbrunnen. Det som fängslade Lars allra mest var hjorten. Det var en ståtlig hjort med en väldig krona ovan huvudet.
- Finns hjorten i skogen? frågade Lars och vände sig mot Fru Rosali.
- Ja, till och från i alla fall. Men det är endast de som kan finna Silverbrunnen som kan se hjorten. För övriga är han osynlig.
- De som har ett rent sinne och ett varmt hjärta, sa Lars.
- Precis, svarade Fru Rosali. Vi får hoppas att Karl har det, fortsatte hon.

När Lars vandrade hemåt från godset den eftermiddagen hade han blandade känslor i kroppen. Han var varm om hjärtat och visste att det berodde på Fru Rosali. Han var också orolig men kunde inte förstår varför. Känslan som till slut tog överhand var just oron.

Årets julbord

Ett julbord innehåller mycket godsaker. Vad ska ett julbord innehålla? Det beror på tycke och smak och för hur många personer man ska ha till julbordet. Här nedan kommer en lista på Brogårdens julbord 2012. Håll till godo!

Mjukt bröd, en ljus och en grov sort
Knäckebröd, två olika sorter
Bordsmargarin
Hårdost, en mild en lite mer stark

Sill, tre olika inläggningar
Pepparsalami
Läckökorv
Kalvsylta
Ugnsbakad leverpastej
Varmrökt lax
Skinka på vildsvin
tomater och gurka
ägghalvor, några med kaviar och några med räkor på
rödbetssallad
senap, två olika sorter

janssons frestelse
revbensspjäll, av vildsvin
köttbullar
prinskorv
kokt potatis
doppespad
julkorv

krustader med champinjonstuvning
rök bog, vildsvin

digestivkex

saltiner

hemmagjort fröknäcke

flöde pikant

ädelost

brieost
camenbert

mjukost
vindruvor
kiwi

Julmust

lättcider

lättöl

bubbelvatten

skåne aquavit

Smaklig måltid!

Silverbrunnen 7

En gröngrå grenliknande växt

Anton nådde ganska snabbt fram till tunneln genom berg nr 7. Han fann också den plats där solen nådde in i en smal strimma. Just den här dagen sken solen och han såg tydligt var växten med den vita roten växte. Det var en gröngrå grenliknande växt som slingrade trassligt utmed marken, men bara där solen kom åt. Marken var frusen och hård. Efter att hackat och grävt en stund med hjälp av en istapp kom Anton till slut åt en av de åtråvärda rötterna. Han stoppade den i fickan på sin fars ytterrock och fortsatte sin vandring hemåt.

I stugan var läget för Lillan fortfarande kritiskt. Hon hade hög feber och låg i sängen hela dagarna. Mor matade henne med buljong och vatten och bytte kläder och lakan när de blivit för blöta av svett. Yngste brodern Lars skötte elden och hämtning av ved. Karl hade pratat med mor om vad fru Rosali berättat och de hade tillsammans bestämt att Karl skulle ge sig av morgonen därpå.

När morgonen grydde stod Karl klar för avfärd. Han skulle ta vägen förbi godset och berätta om sina planer för godsherren och hans fru. I stugan fanns nu bara mor, Lillan och Lars kvar. Dröjde det innan Karl eller Anton kom hem kanske de tre skulle behöva lite hjälp med mat och ved. Godsherren lovade att se till dem tills någon av bröderna kom hem. Fru Rosali sände med honom 3 stycken sötmandlar.
-Spara dessa tre till de där hemma i stugan, sa hon och tryckte mandlarna i hans hand. De kommer att ge dig tur och leda dig hem igen. 
Karl stoppade mandlarna i fickan, tackade och gav sig av.

Karl hade aldrig tidigare varit långt hemifrån och visste inte alls vart han skulle gå eller hur han skulle bete sig. Redan under förmiddagen den första dagen hade han kommit vilse och ätit upp allt i matknytet mor sänt med honom. Och något berg såg han inte till.

Silverbrunnen 6

En lång sträcka att gå

Antons häst var nu så slutkörd att den vägrade ta ett steg till. Anton sparkade på, smackade och piskade men hästen vägrade att gå. Till slut hoppade Anton av och fortsatte in i skogen till fots. Han hade ingen aning om vart han skulle gå, det såg likadant ut överallt. Planlöst irrade han omkring bland träden men han kunde inte finna någon Silverbrunn.

På tredje dagen i skogen och fortfarande inte en tanke på att ge upp tyckte han sig se en människoliknande figur mellan träden. Ibland till vänster om honom och ibland till höger om honom, ibland framför och ibland bakom. Det var inget skrämmande så han blev inte rädd, bara nyfiken.
-Vem där? ropade han. Kom fram och visa dig!
- Bli inte rädd, jag vill bara hjälpa dig, svarade den människoliknande varelsen och kom närmare, tydligare.
Rösten var välbekant på något sätt och så plötsligt förstod Anton vad det var han såg och hörde.
- Far! Men hur...Vad? Anton blev mållös när han stod öga mot öga med något som liknade far. Eller rättare sagt det var far, fast lite genomskinlig och skimrande.
- Min son, du kommer inte att finna Silverkällan. Vänd om hem, du behövs där. Ditt sökande här är lönlöst. Ditt sinne har inte alltid varit rent och ditt hjärta började svalna. Silverkällan finns inte längre till för dig.
Anton började gråta och föll ner på knä.
- Förlåt mig, snyftade han. Jag vet inte vad det var för giriga tankar som flög i mig. Jag förstår nu att jag tänkte fel. Jag glömde bort dem där hemma. Hur ska jag kunna gottgöra dem? Jag har svikit dem och dig far!
- Det finns ännu tid till att gottgöra. Här på marken kan du ingen nytta göra. Res på dig och bege dig hem. I slutet av tunneln genom berg nr 7 når solen igenom. Där växer en vit rot. Gräv fram en liten bit och ta med hem till Lillan. Hon behöver rotens helande kraft i sin buljong. Då har hon större chans att överleva.
- Överleva?! Är hon illa däran?! Jag ska genast göra som far säger, sa Anton och kom raskt på fötter. I samma stund försvann far i en vindpust.

Anton påbörjade sin vandring hem. Han skämdes över sina giriga tankar han tidigare haft och han skämdes för att han bytt bort Lillans pärlhalsband. Han skämdes också för hur han behandlat hästen. Det var en lång sträcka att gå så det fanns gott om tid att tänka igenom varför han handlat som han gjorde och hur han i framtiden skulle sona för sina handlingar. Det första han skulle göra var att se till att Lillan fick del av den läkande roten. Bara han inte skulle komma försent!

Julskinkan av vildsvin

Nu har vi provsmakat. I ärlighetens namn blev den sådär... Helt ok men lite för torr och lite för salt. Vanlig skinka är godare, i alla fall jämfört med den här. Kanske skulle jag tagit den ur kok innan den kom till 75 grader. Det får jag prova nästa gång.

Silverbrunnen 5

En lång och hård prövning

Lillan fick tillbringa natten sittande men när morgonen grydde hade hon halkat ner och låg som vanligt i sängen. Febern hade stigit och hon var på gränsen till medvetslös. Mor försökte väcka henne men hon yrade av febern och var sig inte själv. Det rosslade om hennes lilla kropp när hon andades och hon såg inte stark ut.
-Karl, bad mor, ta dig till godset och prata med fru Rosali. Säg att dropparna inte hjälpt och att Lillan är illa ute! Finns det någon hjälp att få är fru Rosali den enda som kan ge den till oss.

Karl skyndade iväg så gott det gick i snön. Snöskoveln tog han med sig utifall att. Mor vakade hos Lillan och gav henne buljong med sked med jämna mellanrum men det mesta rann ut genom hennes slappa mungipor. Mor började tappa modet men var ännu inte beredd att ge upp för Lillan.

Vinden hade yrt igen delar av vägen till godset och då fick Karl användning för fars skovel. Han kom ganska snabbt fram och fick tag på fru Rosali med en gång. Karl berättade att han gett Lillan dropparna i hett vatten som frun sagt men att Lillan nu på morgonen var sämre än någonsin. Fru Rosalis reaktion var allt annat än lugnande. Hon började gråta och säga de fulaste ord Karl någonsin hört. En lång stund vankade hon fram och tillbaka i den stora hallen och pratade osammanhängande för sig själv. Till slut stannade hon framför den lilla tavlan med flickan vid tjärnen i skogen och sa:
- Lillan kan inte ha fått pärlhalsbandet... Din broders sinne är dessvärre fläckat och hans hjärta har börjat kallna. Därför verkade inte dropparna jag gav dig. Hoppet är inte ute för henne men nu måste hon bli frisk för egen kraft! Hon har en lång och hård prövning framför sig. Och någon Silverbrunn kommer Anton inte att finna. Det var en allvarlig missbedömning jag gjorde.
Fru Rosali vände sig om mot Karl och fortsatte:
- Förbered dig på att ge dig av för att leta efter Silverbrunnen om du vill rädda din familj. Din storebror kan inte längre rädda er.

Silverbrunnen 4

Ett smalt och farligt pass

Hästen Anton köpt för pärlhalsbandet var stark. Hela dagen red de uppför berg nr 5. Anton visste att detta berget var det besvärligaste att ta sig över. Det var brant och stigen smal, bitvis kantad av stup på ena sidan. Berg nr 6 och 7 var enkla att ta sig förbi. Det hade männen med hästarna sagt. Berg nr  7 kunde man gå rakt igenom så det skulle vara allra enklast. Nu var den smala stigen dessutom hal av snö och is. Trots att hästen var stark så halkade den flera gånger när det blev som brantast uppför.

I slutet av dagen hade Anton kommit högst upp på berget. Där var det värsta passen av dem alla, ett smalt och farligt pass. Stigen var knögglig och hal och på båda sidor stupade det brant nerför. Ett snedsteg och allt skulle vara förbi. Anton vågade inte rida över det farliga passet utan lät hästen gå bakom sig. Det blåste ganska kraftig högst upp på berget vilket gjorde det än svårare att hålla balansen på den smala stigen. Anton blev plötsligt nervös, tänk om han inte skulle klara sig helskinnad över. Oroligt började han se sig om över axeln mot hästen som godmodigt lunkade på. "Tänk om hästen halkar till och drar mig med sig ner" tänkte han och blev allt räddare och räddare. Snart hade han kommit halvvägs på den helt öppna passagen, ännu kunde han vända om. Lite omedvetet började han vänta på fru Rosalis röst som hittills alltid lugnat ner honom när han blivit svag och obeslutsam men den ville inte dyka upp. "Nu vänder jag" tänkte han "det här är för farligt". Beslutsamt stannade han där han var mitt på den öppna passagen. Stup rätt ner på båda sidor. Nu skulle han vända om. Då tog hästen bakom honom ett rejält kliv framåt så Anton knuffades framåt på stigen.
- Vad tar du dig till? skrek Anton till hästen. Du ska backa, inte fortsätta framåt!
Men hästen fortsatte att gå och Anton tvingades fram på darriga ben. Så fort han stannade upp var hästen där och puffade på honom. Efter några minuter som kändes som en evighet var de över passet och det var inte längre stup på sidorna och stigen började slutta svagt nedför.

De närmaste dagarna tog sig Anton förbi berg nr 6 och 7. De var mycket riktigt enkla att ta sig förbi. Skräcken han känt när han tog sig över det smala farliga passet på berg nr 5 hade han snabbt glömt. Nu hade han börja drömma om vad skulle finna vid Silverbrunnen och vilka rikedomar som väntade honom där. Han skulle låta bygga sig ett hus, större än godset där hemma. 8 stycken draghästar skulle han ha och olika vagnar att ta till för olika väder. Han skulle låta sy sig sammetskläder och höga stövlar i något exklusivt läder. Ju mer han tänkte på alla saker han skulle kunna skaffa sig desto mer bråttom fick han. Där stigen tillät satte han hästen i galopp. Ju närmare skogen han kom desto bättre blev stigen och desto snabbare tvingade han hästen springa.
-Vila får du göra när jag funnit skatten, sa han till hästen och manade den framåt i full galopp.

Silverbrunnen 3

Ett vidunderligt medel

Näst äldste sonen, Karl, hade nu fått ta över fars snöskovel och sysslorna på godset. Det var inte varje dag godsherren hade något jobb till Karl men han fick bra betalt med mat för de sysslor han utförde. Mest bestod sysslorna i att skotta snö. Det hårda vädret höll i sig och snön blev allt djupare och djupare.

Lillan drabbades av förkylning och fick feber och hosta. Alla i den lilla stugan blev nu rädda att hon skulle gå samma öde till mötes som deras far. Mor var allra mest orolig och vårdade henne ömt från morgon till kväll. På natten fick Lillan sitta upp för hon hostade så förfärligt. Lars hade lånat ut sin kudde och filt till henne som hon använde för att pallra upp sig med i sängen.

Snön var blöt och tung när Karl skottade framför godsets stora port. Herrskapet skulle ut med släden senare på dagen och ville kunna gå torra till vagnen, så därför fick Karl skotta upp en gång. Ryggen värkte och i händerna hade han fått blåsor. När han stod och vilade en stund på nedersta trappsteget tittade godsherrens fru Rosali ut. Karl blev rädd att hon skulle skälla på honom för att han stod och latade sig och började frenetisk skotta igen.
-Kom till mig, unge man, och berätta hur ni har det i stugan, sa hon vänligt och höll upp porten så att han kunde gå in.
-Tack frun, vi har det bra, svarade Karl artigt. Det var inte fint att beklaga sig för herrskapet som födde dem.
-Såå, och Lillan? frågade hon med lite mer skärpa i rösten än vanligt.
-Feber och hosta frun, svarade Lars generat. Det hade aldrig varit hans mening att ljuga.
-Nå, det ska vi råda bot på. Vänta här så kommer jag strax tillbaka. Hon svängde om och gick med raska klapprande steg bort mot en stängd dörr.

Ensam i den stora hallen stod nu Karl och kände sig lite vilsen. Vilsen men också nyfiken. Han började se sig om i rummet och på de höga väggarna. De var röd sammet på väggarna och här och var hängde stora tavlor. På de allra flesta tavlorna var det vackra damer och herrar som såg väldigt viktiga ut. På en del var det landskapsmotiv. På väggen längst bort var det en lite mindre tavla som Karl blev väldigt nyfiken på. Han kunde inte förstå varför, motivet var enkelt, men det fascinerade honom. Han blev så tagen att han helt enkelt gick rakt över rummet fram till den lilla tavla och ställde sig där och tittade. Tavlan föreställde en flicka som satt på knä vid en tjärn i en skog. Bakom henne stod en hjort med stora horn och tittade på henne utan att hon visste om det. Karl stod just och funderade på om det var morgon eller kväll på tavlan då fru Rosali kom tillbaka.
-Tycker du om konst? frågade hon. Karl skyndade sig åter till porten, där han borde stått och väntat på frun.
-Det var som om tavlan drog mig till sig, sa han och tillade:
-Förlåt, det var dumt av mig att bara klampa in så där.
-Tavlan har den effekten på en del människor. Här, droppa detta i en mugg med hett vatten. Se till att Lillan dricker upp allt. Det är ett vidunderligt medel.
Karl tackade och gick. Utanför stod snöskoveln och väntade på honom. Han skottade klart och pulsade sedan hem i den djupa tunga snön.

Lillan drack upp det heta vattnet med dropparna i. Hon log och tittade på sina bröder och mor och sade:
-Nu ska ni se att jag mår bättre i morgon. Fru Rosali har aldrig fel.

Julskinka på kok!

Jag är gift med en storjägare (om han själv får säga´t). Häromveckan sköt han ett vildsvin t.ex. Köttet är analyserat enligt konstens alla regler och ätbart. Det är gott med vildsvin, mycket godare än älg och rådjur enligt min smak.

I år fixar vi vår egen julskinka! Den ligger i en stor gryta och kokar nu. Först har den legat i saltlag (eller heter det lake?) ett par dagar. Det fick vi lite hjälp med... Nu har vildsvinsskinkan kommit hem till oss för kokning. Kryddor fick vi med av killen som saltade skinkan... Skinkan ska koka ca 3 timmar så framåt halv tolv är den klar. Den ska vara 75 grader innuti. Kött-termometer fick vi låna av faster... ja, ni förstår. Med lite hjälp och stöttning gör vi vår egen skinka från skogen till tallriken! Det ska bli så spännande att smaka på den när den är klar!

Silverbrunnen 2

Ett rent sinne och ett varmt hjärta

Hårda tider blev ännu hårdare för familjen i den lilla stugan. Faderns död hade påverkat dem alla. Mor skickade iväg Anton till godsherren för att ta ut faderns sista lön. Han skulle även be att få ta över faderns sysslor på godset. De behövde få mat och förnödenheter från godset som de var vana vid, annars skulle de inte överleva.

Anton hade fått ärva fars klädnader och skor och hade även med hans snöskovel när han vandrade upp till godset för att prata med godsherren. Först blev godsherren förskräckt och trodde det var ett spöke han såg men snart insåg han att det bara var Anton. Godsherren förstod familjens svåra situation i stugan nu. Han lovade att Anton skulle få ta över de sysslor hans far gjort innan hostan och febern bragde  honom om livet. Det var svåra tider även för folket på godset men lite jobb skulle det nog kunna bli. Medans de stod och pratade kom godsherrens fru Rosali ner till dem i hallen. Hon var vacker som aldrig förr. Med stor värdighet skred hon fram till dem där de stod vid porten.
-Här, ta detta till Lillan. Jag vet att det inte mättar en mage men kanske blicken i hennes ögon blir lite ljusare, sa hon och räckte över ett pärlhalsband till Anton. Han tackade allra ödmjukast och stoppade det i innerfickan på sin fars ytterrock. Godsherrens fru Rosali fortsatte att prata.
-Om du har ett rent sinne och ett varmt hjärta så kanske du kan finna Silverbrunnen. Den finns i skogen bortom de sju bergen. Det är en lång och besvärlig vandring dit, särskilt så här års. Men finner du brunnen så kommer dina och din familjs bekymmer att vara lösta för evigt.

Anton tackade för brödet och steken han fått som lön för fars arbete och för tipset om Silverbrunnen.  Han skyndade sig hem för att prata med mor om saken. Nog hade han ett rent sinne och ett varmt hjärta så visst skulle han kunna finna Silverbrunnen.

Väl hemma plockade Anton fram maten han fått av godsherren och under den kvällens måltid samtalade familjen länge och väl om Silverbrunnen och om det låg sanning i det godsherrens fru berättat. Man litade på fru Rosali i stugan så det bestämdes att Anton skulle bege sig ut på upptäcktsfärd för att finna Silverbrunnen redan nästa dag. 

Mor gjorde i ordning ett knyte med lite mat i och Anton fick ta på sig de varmaste kläder hans far hade haft vilket toppades av fars gamla ytterrock. Han gav sig av innan det hade ljusnat. Snöskoveln hade han lämnat hemma.
Vandringen var tuff och tog lång tid. Många gånger funderade Anton på att vända och ge upp. Men då var det alltid som att han hörde godsherrens frus röst inom sig; har du ett rent sinne och ett varmt hjärta så kommer alla bekymmer vara lösta för evigt. Det fick honom att vandra vidare. En dag när han hade passerat berg nummer fyra stötte han på några män med hästar. De kom från motsatt håll och Anton var nyfiken på vad han hade framför sig. De satt och diskuterade om bergen och olika vägval man kunde göra och hur det var i skogen bortom de sju bergen. Antons beslutsamhet att ta sig dit blev starkare efter att han pratat med männen. Männen tyckte att Anton skulle köpa en av deras hästar för att komma fram lite fortare och lite piggare i kropp och själ. Men inte kunde Anton köpa någon häst. Vad skulle han betala med? För att visa hur fattig han var vände han ut och in på fickorna på sin ytterrock. Då ramlade pärlhalsbandet ur fickan. Det hade han glömt att ge till Lillan. Han övervägde snabbt med sig själv och kom fram till att han kunde köpa sig ett liknande halsband när han funnit Silverbrunnen och då ge det till Lillan. Sagt och gjort. Männen fick pärlhalsbandet och Anton fick en häst.

Morgonen därpå red han uppför berg nummer 5.

Silverbrunnen 1

Ett besvärligt och hårt år

Vinden ven och hård snö piskade mot det lilla fönstret i stugan. Mor lade på en liten vedpinne på den flämtande elden som skulle värma och torka de frusna själar som bodde där. Det var snart dags för kvällens mål vilket också var dagens enda varma mål. Över elden hängde en stor gryta. I botten på den puttrade det lite soppa som mest bestod av vatten. Matförråden var sedan länge på väg att ta slut, det mesta hade tagit slut redan i början på hösten.

Far kom in genom ytterdörren och snön yrde med in och lade sig som en vit matta på golvet. Han slog sig ner vid bordet och väntade på att resten av familjen skulle göra honom sällskap. Först kom minstingen, Lillan som hon kallades, och kröp upp i hans knä. Han visade henne till rätta till den lilla stolen som var hennes. Hon tittade med beundrande ögon på sin far och sa:
-Jag ser att du kommer med snöskoveln far, har du varit hos godsherren och skottat väg?
-Mitt barn, det har jag och jag fick en skymt av den vackra frun, Rosali, må du tro. Jag tror hon hade en mörkblå klänning på sig idag och...
Sedan avbröt hostan honom. Han hostade en lång stund från djupet av sina lungor och bytte en blick med sin fru. Hon såg in i hans feberheta ögon och den välbekanta skräcken kramade tag i hennes mage. Året hade inte börjat bra, sommaren hade varit en katastrof och nu var snart året till ända. Skulle det sluta ännu värre?

Anton, Karl och Lars kom och satte sig vid det lilla bordet. Efter att far fått en slev av soppan var det Antons tur, han var äldst av de tre sönerna. Lillan och mor fick sist. Lars, den yngste sonen var lite extra mån om Lillan och hällde alltid över lite av sin soppa till henne. Far tog bara några skedar av sin soppa och gav resten till Anton.
- Du kommer att behöva det här, sa han. Resten av måltiden intogs under tystnad. Då och då fick far ett hostanfall och alldeles för snart var måltiden över. 

Morgonen därpå vaknade aldrig far. Han hade under natten dött.

Följetång!

Nu har jag skrivit del 1 av 15 på min saga, Silverbrunnen. Jag kommer att lägga ut första avsnittet i morgon bitti. Sedan kommer det ett avsnitt var dag fram till nyårsafton. Åh, vad spännande! Häng med och läs! Vill du påverka innehållet så skriv en kommentar. Annars blir det det som dyker upp i mitt huvud!

Inför julen

Var på stan och shoppade lite julklappar tillsammans med barnen i lördags. Förvånades över hur LITE folk det var på stan. Väntar alla till helgen innan tro?

Fixade även lite hemmagjort julgodis i lördags tillsammans med vänner. Det ligger i frysen nu. Vi var tre familjer och gjorde var sin sort. Just min stelnade aldrig trots att vi tryckte ner den sega kolamassan i grytan igen och kokade om det hela. Gott var det men väldigt löst. De andra två sorterna (som de andra gjorde) blev naturligtvis både goda och med bra konsistens. Så jag har även bra julgodis i mina burkar!

Några tomtar har kommit fram i köket och hallen. Det artar sig allt mer och mer!

Vattenläckage x 3

Tro det eller ej men så är det och det rejält också.

För två år sedan fick vi en rejäl vattenskada i köket. Det var 5 veckor innan jul och vi skulle ha släkten hemma på julafton med julbord och allt. Kändes lagom kaotiskt men det blev väldigt lyckat det året. Efter julen fick vi ett nytt kök.

I år, igår, upptäckte vi att det droppade vatten i taket i sonens rum, på övervåningen, alltså från innertaket. Hm, inte bra. Läcker taket? Nej, det var ventilationsrören som gått av, blivit av med isolering och kondenserat. Så nu måste i princip hela ventilationssystem uppe i taket ses över.
Det var nr 1.

På jobbet har en vattenläcka upptäckts. Det är i samma korridor som jag sitter. Idag bankade det och borrade så att fönsterrutorna på mitt rum skallrade.
Det var nr 2

I morse när hästarna skulle få frukost stod de med vatten över hovarna och det var ca 15 cm djupt med vatten inne i stallet och sadelkammaren. Vi fick tömma hela stallet och hela sadelkammaren. På med fläktar och hänga upp allt på tork. Hur stora skadorna är på väggar och golv och sadlar och annat läder vet vi mer i morgon.
Det var nr 3

Tänk vad en liten köldknäpp kan ställa till med.

Färdiga bullar!

Ja, köttbullar alltså. Ca 4 kg färs har nu blivit små små köttbullar som ska fram på julbordet. Jag fick  hjälp av min dotter och vi sjöng julsånger Medans vi rullade och stekte. Ganska idylliskt faktiskt!

Här ska rullas köttbullar!

Har laddat kylen med nöt- och älgfärs. I morgon ska jag göra julens köttbullar! Smaskigt! Hemmagjorda köttbullar är så gott, till och med barnen föredrar mina köttbullar framför "mamma scans".

I somras gjorde vi revbensspjäll också. Jag kokade dem först och grillade sedan. Sonen pratar ofta om detta och att det var så gott. Jag funderar på om jag skulle fixa det till julbordet också. Jag brukar faktiskt inte ha revben men jag vet att andra ofta har det.

Vad mer för mat kan man förbereda så här i förväg?

Bowlingmatch

Har idag varit och bowlat med en gammal kär vän. Under vår tid på gymnasiet så bowlade vi rätt flitigt under en period då vi hade håltimme. Vi var rätt skarpa då vill jag minnas.

Idag var det dags att återuppta denna ädla sport. Vi var kanske inte riktigt lika bra som i forna dagar men nästan! Vi var omringade av proffs och instruktörer. Kändes väldigt tryggt. De bara tränade så deras resultat syntes inte monitorerna vilket våra gjorde... Det började inget vidare. Värst gick det för mig. Efter första serien kommenterade ett av proffsen att vi nästan nådde skamgränsen. Vi frågade lite försiktigt var den gränsen gick och fick reda på det. Då saknade jag ca 50 poäng för att nå dit. Upplyftande.

Serie två blev något bättre men jag förlorade och vi nådde inte skamgränsen.

På tredje serien kom mitt genombrott. Jag fick ner flera käglor var gång och de fyra sista rundorna fick jag tre strikes på rad och extraslaget jag fick för det blev en spärr. Med det så vann jag tredje serien, vann total räkningen och passerade skamgränsen. Kändesbra att sluta då!

Hoppas att min vän snart vill ha en revanschmatch!

Jul jul, strålande jul

Mysigt med jul?

Jo vars, men till vilket pris?

Man vill ju att det ska bli perfekt. Gnistrande stjärnor och barnaögon. En trevlig stund runt julbordet och sedan Kalle Anka. Men vägen dit är inte spikrak. Pausa från julstressen står det i apotekets skyltfönster. Hur gör man det? Alla förväntar sig att man ska ha julpyntat, gärna bakat pepparkakor och lussebullar och har man inte bakat så förväntas det finnas inköpt till alla advenstfikor som ska ske med släkt och vänner innan jul. Det förväntas att man köper julklappar till sina barn, sina vänner och släktingar. Det förväntas att man skickar julkort och köper julstjärnor. Adventskalender till barnen och ett adventsljus på köksbordet hör också till. (Det är mycket som ska köpas in. Handeln blomstar!)

På julafton förväntas det tomtegröt, julklappar, ett dignande julbord och ett lika dignande gottebord. Naturligtvis hemmakokta karameller; knäck, kola och ischoklad. Gården ska vara skottad och granris pryda trappen. Ljusslingor i utegranen och en tät fin smyckad gran inomhus.

Nu kan idyllen sänka sig över hustaken, vit jul lagom kall, massor mat och massor med klappar. Låter härligt. Men vem är det som ska ordna med allt? När dagen före julafton lider mot sitt slut brukar det vara halvt kaos i Brogården. Trötta och irriterade brukar vi lägga oss alldeles för sent. Något sparas till julafton, skura golven t.ex. Vi hör med avundsjuka på de omkring oss som har kunnat mysa i soffan framför TV:n med varm glögg den 23:de, de som vart färdiga i tid.

Julaftonen infinner sig. Det är dags att laga mat, ta fram porslin, äta, duka fram, duka av, diska, plasta in, ta fram fika, julgodis, tända ljus. Sen är det dags att laga mat igen, ta fram porslin, duka, duka av, plocka i och ur diskmaskin. Hoppsan nu kommer tomten. Sedan på med kaffet.

Svårt att stanna upp och njuta i ivern att ordna det mysigt för alla runt omkring (och mig själv). men i år är julaftonen på en mådag vilket betyder att man har en hel helg på sig att iordningställa, pynta och laga mat. Kanske finns det goda förutsättningar att lyckas i år. Jag kanske ska ta och köpa en bingolott till uppesittarkvällen?

En kall men trevlig söndag!

Idag har hela familjen varit ute och jobbat och roat oss! Först skulle rådjuren få lite mat.

Barnen såg till att det finns hö i äppelträdet där rådjuren brukar stå och äta om kvällarna. Detta är mitt i vår trädgård.

Sedan var det dags att få in de sista fåren och de traskade lätt och glatt in i transporten. De hade nog tröttnat på snö och kyla och kanske saknade de sina vänner. Nu är hela flocken samlad, inne.

 

Hästarna fick halm och ensilage.

Gårdsplanen plogades vilket gav möjlighet till iglo-bygge.

Spotify Imperiet

Fastnade en stund i Spotify och lyssnade på gamla Imperietlåtar. Favoriter som dök upp var bl.a. Bibeln, Saker som hon gör, I hennes sovrum, Balladen om en amerikansk officer, eld och Tennsoldaten och eldvakten. De låtarna kommer från albumen Synd och Tiggarens tal. Jag passade på att lyssna på låtar från andra album och på några låtar jag inte hört och fastnade genast för FanFanFan-03:00 på natten. Den kommer ringande mina öron ett tag nu. Blir sugen på att plocka fram gitarren och stämma den och spela lite! Den är dammig och oanvänd en lång tid.

Film nr 3 Neverland

I fredagskväll var det dags för film nr 3. Då fick barnen faktiskt vara med och titta. Det var "Neverland". En annorlunda berättad Peter Pan- historia. Den var lite halvseg och mycket lång tyckte barnen. Jag tyckte att den var bra. Man kan säga att den utspelar sig tidsmässigt  före den vanliga filmen om Peter Pan. Uppföljare på Neverland skulle kunna vara den klassiska Peter Pan. Helt klart värd att se!

Julklappar till alla

Det börjar bli dags att köpa årets julklappar. Har ännu inte handlat en enda. Jag tillhör de som tycker om julklappar. Både att få och att ge. Om jag får för lite eller för tråkiga julklappar blir jag bevsiken. Naturligtvis är det inget jag säger eller visar vid julklappsutdelningen men jag kan ändå få känslan. Därför skäms jag också om jag inte fått till det här med klapparna till alla. Om jag ger bort en present som jag tycker är dålig eller  att den inte passar till den som får den, så känner jag skam och besvikelse. Åh andra sidan är det roligt när man hittat något som verkligen passar mottagaren. Då får det nästan kosta vad som helst bara det är riktigt rätt.

Till barnen tycker jag att det blir lite lätt hysteriskt. Kanske ännu mer när de var några år yngre, runt 5-7 år så där. Golvet runt granen var överbelamrat med paket och det var övervägande till barnen. Från oss föräldrar och andra släktingar och vänner. Det var så mycket nya grejer att de till slut inte värdesätte det de fick. Nu försöker vi tänka en rejäl klapp och någon eller några små (billigare) saker. Inte 20 paket per barn alltså.

Ett år, innan vi hade barn, åkte vi till en kanarieö över jul. Då hade vi inga julklappar och det gick bra det med. Vi saknade aldrig julen det året men de där hemma hade saknat oss på julafton. Jag skulle kunna tänka mig att åka på solsemester över julen med familjen men barnen skulle nog bli lite besvikna över att inte få fira jul.

Själv vet jag inte vad jag önskar mig i julklapp. Kanske ska börja med min egen önskelista först.

Snöröjning i Mariestad

Åh så var det det här med plogningen av våra kommunala vägar... En del kommuner sänder ut sina snöröjningslag så fort snön börjar falla och de fortsätter köra tills det är uppehåll igen och vägarna är fria. Av någon anledning tror jag inte att Mariestads kommun jobbar så. Snarare är det väl så att man väntar tills det snöat färdigt innan man börjar. Snöar det då i tre dagar är det ganska besvärligt att ta sig fram på våra vägar. Fast så illa är det nog inte förstås.

Snön lyser vit på taken

Vintern har så äntligen nått vårt land. Kylan har greppat tag i skog och mark och nyper hårt i kinder och näsa. Det bolmar av luften vi andas i den kalla vinterkvällen. Stjärnorna gnistrar ikapp uppe på himlavalvet. Världen målas vit och mörker blir till ljus.  Snön lyser vit på taken. December är här och det med besked!

Det eldas i sprakande brasor och det levande ljuset är tänt. Vi kurar och myser under ulliga filtar och kryper allt närmre varann.

Dagens klag 7

MT,  Mariestad tidningen, varför i hela fridens namn prenumererar jag på den? Den kommer varje dag i brevlådan dag ut och dag in. Innan jobbet hinner jag inte gå och hämta den för att läsa. Brevlådan är trots allt nästan 1 km bort (hade varit bra morgonpromenad annars). Men på morgnarna har vi lite annat att tänka på här. Så kommer jag till jobbet och cheferna säger Med tanke på det som står i tidningen idag... Vad står det i tidningen? Och så berättar någon vad det står (ofta något negativt om skolan eller kommunens ekonomi) och hur det berör oss. Jaha, ligger det till så jaha se där. På fikarasten, om jag har någon, passar jag på att bläddra igenom tidningen om den är ledig. När jag kommer hem från jobbet läser jag i princip aldrig tidningen. Vet inte varför. Jag kan inte säga att jag tycker den är dålig men inte heller så bra att jag längtar efter att få slå upp den och läsa om allt spännande som hänt i Mariestad med omnejd.

Så frågan är varför jag envisas med att prenumerera på den. Kan det vara för annonserna? Nja, eftersom jag inte läser tidningen så ofta ser jag inte dem heller. Slå ihjäl flugor med? Knappast. Tända i pannan med? Nej, har ingen sådan panna. Ne he, då har jag faktiskt ingen aning.

Två får kvar i hagen

Idag tog vi in ytterligare får. På andra försöket fick vi in alla utom två i transporten. De stackarna går ensamma kvar ute i hagen. Hoppas de har vett att gå och äta maten som ligger ute trots att det ligger vid den där otäcka transporten.

Jag blir allt mer och mer orolig för hur det ska gå nästa gång jag ska lasta någon av mina hästar. Hästar är nämligen känsliga för lukter så det är inte alls säkert att en vanligtvis lättlastad häst går på om det luktar för mycket får.

Filmen igår, In the shadows, var bra. Johnny Depp (hur han nu stavas) går alltid hem! Tur att vi inte såg den tillsammans med barnen för den var alldeles för otäck för dem!

Film nr 2

Hu så kallt det är ute! Riktigt vinterväder!
Missade min ridlektion idag för jag jobbade lite för länge... Sånt som händer i bråda dagar. Hemma så gjorde vi ett tappert försök att få in våra vilda får. Detta var försök 3 för hösten tror jag. Vi lyckades få in först ett får och sedan ytterligare två. Sju är kvar i hagen. Nya tag i morgon. Tyvärr går det hårt åt min hästtransport och jag som inte lånar ut den till någon annan för risken att saker ska gå sönder! Nu kommer den dessutom lukta får och en sidolampa rök av.

Men nu ligger barnen i sängen och Mannen och jag ska krypa ner under varsin orange filt och se på film nr 2. Det får nog bli den om varulvar tror jag. Vi får väl se om vi får titta i fred...

Filmval-ingen lätt sak

Söndagkväll och allt är lugnt. Gästerna har farit hem. Disken är åter på plats i skåpen och golven är nydammsugna. Ute är det mörkt och kallt.

Vi bestämde oss för att hyra film på eftermiddagen för att komma tidigt i säng. Mannen var och hyrde tre filmer. Väl hemma så skulle vi välja en film som hela familjen kunde se. Film nr 1 handlade om vampyrer och hade en åldersgräns på 11 år. Den bedömdes som för läskig så den gick bort. Film nr 2 var en vuxenvariant på Peter Pan, åldersgräns 15 år. Den valde mamma (jag) bort för barnens skull. Film nr 3 var en äventyrsfilm liknande Indiana Jones, åldersgräns 11 år. Efter livliga diskussioner och olika åsikter så fick det bli film nr 3.

Vi slog oss ner i soffan och myste tillsammans alla fyra. Filmen började med en Don Juan på en båt som hade flera lättklädda tjejer omkring sig. Han pussade på flera av dem vilket kommenterades av barnen naturligtvis. En skurk kommer upp på båten och drar bort ett duschdraperi, där bakom står en tjej med blottade bröst. Då kommer guldkommentaren från ett av barnen: Ja ha, fel film!

Men vi tittade vidare och ganska snart var det ormar och gåtor och fartfyllda skattjakter, precis som förväntat.