Att ha en mamma med alzheimer

Kap 1

Besöken

Ibland när jag besöker mamma och kommer in i hennes rum så stirrar hon bara rakt framför sig. Hon uppfattar att jag är där och vrider på huvudet för att se mig. Ansiktet är avslappnat och visar inga känslor, ögonen är bottenlösa och verkar inte sända bilden av mig vidare till hjärnan. Hon säger ingenting. Ligger bara still och tittar rakt fram, genom mig, utan att se. 

De dagar skulle jag bara vilja vända på klacken och gå hem igen. Komma tillbaka en annan dag, för det finns bättre och sämre dagar. Men jag stannar för vad ska annars personalen tro?  "Jaha, idag stannade hon inte ens 1 minut. Det var nytt rekord." Jag är bra på att inbilla mig vad personalen säger om mig när jag inte är där. Jag genomlider ett besök på 10-15 min. Pysslar om mamma och låtsats vara en i personalstyrkan. Kanske smörjer jag in hennes händer eller fötter och pratar om hur hennes hud känns. Kanske vattnar jag blommorna och puffar upp hennes kudde bakom nacken. När jag går därifrån är jag nedstämd. Vart har min mamma tagit vägen?

Andra gånger när jag kommer på besök  så sitter mamma ute i den gemensamma matsalen. Hon brukar bläddra i en tidning eller sitta och prata med andra boende runt bordet. När hon får syn på mig blir hon alltid förvånad. "Nä men kommer du?! Vad gör du här?!" Då vet jag att hon känner igen mig. Jag brukar svara att jag är där för att besöka henne. Då fortsätter hon än mer förvånat och undrar hur jag tagit mig dit, så långt ut. Jag vet inte var hon är. En del gånger tror jag att hon är på en båt och då kan man ju förstå hennes förvåning när  jag plötsligt dyker upp där på sjön.

Under en period så skulle hon alltid gå hem när jag kom på besök. Då sa hon att pappa väntade på henne. Hon sa att hon varit borta länge nu och behövde börja fundera på att åka hem. Hon kunde börja leta efter cykeln och fråga vart hon parkerat den. Jag brukade rätta henne i början. "Nej, mamma, du bor här. Det är jag som hälsar på dig." Det ledde ofta till mer förvirring. Förvirring och oro. Nu mera rättar jag henne nästan aldrig. Jag försöker följa hennes tankeströmmar även om det blir rena sakfel och heltokigt för det mesta. Hon är i alla fall lugn, nöjd och glad då. Så vad spelar det för roll om hon tror att jag är ihop med min son eller bror? Vad spelar det för roll om hon tror att min pappa ska hämta henne om en stund när han gått av sitt skift? Tankarna är kortvariga och om en stund utbytta mot andra. Om fem minuter har hon glömt att jag var där på besök.