det sket sig med sång och musik

Då skulle jag smyga igång med lite normal kosthållning. Inte falla i fällan att vara trött hungrig och sur och vips ha en hamburgare i hand. Det sket sig med sång och musik kan man säga, redan första dagen.

I helgen satt jag och skrev matlista för två veckor framåt. Vardagmiddagar och helgluncher. Inga sallader med pressad grapefrukt utan helt vanlig mat. Vi ska äta vanlig mat på fasta tider, vara förberedd och uträknad för att inte hamna i diket med en cola och japp på vägen hem från jobbet. Sent i söndags var jag och handlade till första veckans matsedel. Kylskåpet välfyllt med god näringsrik mat! På måndag, idag, skulle vi ha ugnsbakad falukorv med hemlagat potatismos och kokta ärtor. Tyvärr glömde jag köpa falukorv. Det gör jag på väg hem från jobbet då, tänkte jag.

Måndagen kom. Morgonen blev lite halvkaotisk. Jag hade glömt att jag skulle lämna bilen på verkstaden hela dagen. Jag som skulle till Falköping... Okej, det fick jag hoppa över och så fick jag bli skjutsad till min vanliga arbetsplats. Arbetsdagen flöt på. Fick i sista minuten skjuts av en kollega till verkstaden för att hämta ut min bil. Hade nu 20 min på mig att hämta sonen, skjutsa honom till frissan och sedan åka till kören. Jag sladdade in på parkeringen precis när klockan slog start. Affären och korven hade jag inte hunnit med ej heller en frukt eller annat mellanmål på eftermiddagen. Mitt i körsången råkade jag titta på klockan och kom på att jag skulle med sonen till musikskolan för att sätta höstens schema. Oops, sladdade ut från parkeringen och gasade mot stan. Sju missade samtal från en son som trodde han var helt glömd. Lite coolt släntrade vi in tillsammans med fem minuters marginal. Han fick sina gittarr-tider.

Humöret hade nu sjunkit en bra bit på skalan. Stress och tom mage. Nu hade vi två alternativ. 1. Åka och handla falukorv för att sedan åka hem och skala och koka potatis och fixa med korven eller 2. svänga in lite lätt på Mc Donalds. Ni vet vilket jag gjorde.

Jag gjorde åtmonstånde en bra sak idag. Det var tack vare mina underbara kollegor. Vi tog en promenad på lunchratsen! Det var så härligt så det bestämde vi oss för att göra varje dag hädanefter. Till och med i regn. I morgon står det fisksoppa på meny. Jag går och tar upp torsken nu så den är tinad i morgon när jag kommer hem!

finns det valpar i magen

Den stora frågan som hela familjen ställer sig; finns det valpar i magen? Vi hoppas, hoppas och dagarna kan inte gå långsammare.

Det är nu drygt en vecka sedan hundarna fick göra sista försöket. Löpet börjar försvinna och nu undrar vi, finns det valpar i magen? Vi har läst på nätet om tidiga tecken på lyckad parning. Hunden kan ändra beteende ganska omgående och vi diskuterar här hemma om Lisa verkligen är som vanligt. Vissa av oss tycker att hon kanske ändrat sig lite, blivit lite disträ och mer egen. Men jag undrar jag...

Själv klappar jag mycket på hennes mage. Än kan det inte kännas något men jag måste klappa mycket nu så jag märker en eventuell skillnad. Hon har blivit lite tjockare hela hon men det började redan innan parningen så det betyder inget. 

Vi följer med spänning hur hon äter, hennes aptit och hur hennes tuttar ser ut. Vi är alla lite extra rädda om henne nu. Det vore så roligt om hon får lite valpar!

min kropp är inte med mig

Tjock och fet, så skulle jag kunna beskriva mig om jag ville. Fast det vill jag ju inte. Stämmer, det gör det och ack så svårt att ändra på! Dessutom känner jag mig motarbetad av min kropp!

För drygt ett år sedan gick jag verkligen in för det här med kosten och träningen. Jag sprang flera dagar i veckan, gick på friskis och svettis och cyklade till körövningarna. Det var härligt och uppfriskande och jag längtade till nästa löprunda. Jag kallar det löprunda även om det mer var lunka och lufsa. Jag tyckte om det! Jag ändrade en del på mina matvanor. Åt mer fibrer, mer frukt och grönt mer nötter och grovt bröd. Minskade på sötsakerna. Magen började krångla lite till och från. Blev trög och ond. Efter ca ett år fick jag inflammation i en tarmficka och fick ligga på sjukhus i nästan en vecka. Då hade jag smalnat av märkbart och kände mig ganska nöjd. 

Mindre nöjd var jag över min krånglande mage. Jag tappade gnistan med kosten och föll in i mina gamla vanor efter sjukhusvistelsen. Mer sötsaker, mer vitt bröd och mindre av allt det där andra. Vikten började vända uppåt igen. Då tappade jag även gnistan för träningen. Vad var det för vits med att träna som jag gjorde om det ändå inte hjälpte? Förstår så klart att det var bra för kroppen ändå men så resonerar man inte med sig själv. Självklart ökade vikten ännu mer. Det enda som var bra var min mage. Den fungerade återigen helt normalt utan krämpor!

Jag är inte nöjd med att vara så här stor, det är jobbigt, ohälsosamt och fult. Så till och från tänker jag att jag ska ta mig i kragen och vända skutan åt rätt håll igen. Som ni förstår så har det inte gått så bra. Är fortfarande mitt stora tunga jag. Nu i somras läste jag en bok för att bli lite extra inspirerad. Sockerbomben heter den. Den handlar om att man mår bättre av att utesluta allt socker och mjöl ur kosten. Det var lite för extremt för mig men några recept föll jag för och en del tankar köper jag. Jag fick helt enkelt inspiration att göra ett nytt försök. Så jag inhandlade turkiskt youghurt, frukt, bär, grönsaker, babybellost och nötter bl.a. En typisk frukost kunde bestå av ett ägg, ett par skivor hårdost, ett par skivor skinka, 4-5 cocktailtomater, en tredjedels paprika och en halv morot. En annan frukost bestod av turkisk youghurt, lite linfrön, lite bär och lite cashewnötter. Jag gillade båda dessa frukostar och åt det både till frukost och mellanmål med vissa variationer. Vips så började faktiskt vågen vända sakta men säkert nedåt. Tyvärr räckte det med en halv vecka för att magen skulle slå stopp. Nja, inte helstopp men uppsvälld, ond och trög. Då köpte jag lite preparat på apoteket. När jag läste innehållsförteckningen tappade jag all lust och inspiration. Det bestod bara av olika sockerarter! Det var rent socker jag spädde med vatten och drack som medicin! Vitsen med min sockerfria kost kändes som bortblåst. Så det var bara att sluta och återgå till macka med ost på till frukost. Det känns så trist. Man hittar något man tycker om och som ger resultat och då går inte magen med på det!

Nu skulle man kunna tro att jag gett upp men icke! Jag ska på det igen. Har just löst aktivitetskort på friskis och svettis, det börjar på måndag. Tänker börjar träna lite mer igen, vet att jag mådde bra av det. Kommer också sakta och försiktigt lägga om kosten lite grand. Långsamt hitta nyttigare alternativ utan att för den delen behöva banta eller följa en särskild diet.

Såå, wish me luck.

Para hund - hur svårt kan det va?

Man tar en löptik (en tjejhund som löper = vill göra hundvalp) och en hanhund. Hanen känner tikens underbara dofter och hoppar upp. Juckar hejdlöst i kanske 20 sek och sitter sen fast i tiken. Efter 5-20 min lossnar hundarna från varandra och åtta veckor senare har man en valpkull.
Trodde jag.

För drygt ett halvår sedan gjorde jag försök 1 med min hund. Jag har tiken. Då fick jag lära mig att det är först när tiken höglöper som det är idé att träffa hanhunden. Alltså efter drygt en vecka in i löpet. Fast det går inte att säga exakt när för alla tikar är olika. Dag 11 säger någon, dag 14 säger en annan, det är upp till din hund säger en tredje. Man får helt enkelt testa med en hanhund. En erfaren hanhund (har parat sig förut och är världsvan) hoppar inte upp på tiken förrän den perfekta dagen. En oerfaren hanhund (läs ung och oskuld...) kan hoppa och bli lagom tokig direkt när tiken börjar löpa. Om tiken inte vill (tro det eller ej men det händer!) så är det inte heller rätt dag men hon kan vilja även på fel dag. Lagom snurrigt och upplagt för att misslyckas.

Vi åkte för att träffa hanen när vi trodde att det var dags. Hundarna lekte och nosade på varandra och hade det så mysigt. Hanen (en erfaren herre) gjorde några halvhjärtade försök att hoppa upp på tiken. Hon var helvild, stannade och vände upp baken så att han skulle ha det lättåtkomligt. Nja, tyckte han. Tiken tog sats och sprang och han efter i full karriär. Då tvärbromsade hon och drog undan svansen. Kanske kunde hon lura upp honom? Nej, det gick inte heller. Vi googlade och kom fram till att det inte var dags än.

Vi gjorde nya försök en annan dag. Tiken lika villig då. Till slut tröttnade hon på hanens halvhjärtade försök och tog över hans roll. Hon la tassen på hans rygg och hoppade upp och satte igång att jucka. Så här gör man! Det hjälpte inte. Vi åkte hem igen ganska snopna.

Hundarna träffades en tredje gång. Så fort hanen fick syn på tiken (fick doft på tjejvovven) så började han dregla och skulle bara fram. Nu var det allvar. Släpp fram mig! Tiken var då ganska tillbakadragen. Nja, ville du inte i förrgår så kan det vara idag. Hon sprang och gömde sig. Han skulle minsann inte få komma till. Efter en del lock och pock och löfte om hundgodis fick vi ge upp. Slutsats: Perioden var över och vi hade missat den perfekta dagen.

Nu i dagarna så löper min tik igen och det skulle göras ett nytt försök. Denna gång med en mindre erfaren hane men på betydligt närmare håll. Hundarna skulle få träffas varje dag för att få till det! Sagt och gjort. De har nu träffats fyra dagar på raken, en del dagar gånger två, och de försöker och försöker. Han vill, hon vill men de får inte till det. Vid sidan, under, över, för högt, för lågt. Hon ålar iväg, han tappar greppet. Hur svårt ska det va?? Nu hinner de väl träffas nån dag till sen lär det vara över.

Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så här svårt.

Att ha en mamma med Alzheimers

Kap 3

Och här kommer alla känslorna på en och samma gång

Jag är inte rädd för att mamma ska dö. Det vet jag att hon kommer att göra. Det ska vi alla, frågan är bara när. Min rädsla handlar om min bild av mamma. Mitt minne av henne. Tänk om hon ändrar personlighet och blir ilsken och arg och börjar slåss och skrika. Då blir jag ledsen inifrån och ut, i hela mitt väsen. Så vill jag inte se henne, så vill jag inte minnas henne.

Det är bättre att skratta än att gråta, så jag skrattar. Det skulle bli så hemskt mycket gråt annars. Min mamma som jag växte upp med är borta. Jag kan inte se det på något annat sätt. Hennes hjärna sänder ut signaler från det förflutna som mixas och blandas om. Nuet är borta, likaså de senaste 10-20 åren. Jag skulle kunna gråta över att hon inte minns mitt fina bröllop eller min underbara familj. Jag skulle kunna gråta över att hon glömt vart jag bor eller för att hon inte minns vår resa till Turkiet för 6 år sedan. Jag gråter inte. I vart fall inte särskilt ofta. Mamma är för det mesta ganska glad och lätt till sinnet. Det går att skoja med henne och samtalen, som ingen begriper sig på, blir lättsamma och skojiga. Hon kan vara lite flirtig och skämtsamt undra varför hon inte fått reda på att jag flyttat, gift mig eller bytt bil. Ibland är hon mer förnärmad och undrar varför hon inte fått reda på att en gammal bekant besökt henne häromdagen.

Jag minns första gången som hon inte kände igen mig. Jag hade förväntat mig att jag skulle bli mer ledsen än vad jag blev. Nu tog jag det mest som ett konstaterande. "Ja ha, nu har det gått så långt." Jag summerade min reaktion som skön, hade trots allt bävat lite inför den dagen.

De första åren var mamma väldigt ledsen över att ha drabbats av denna sjukdom. Hon var stundvis deprimerad, sentimental och gråtmild. Jag skulle säga att det är, hittills, den jobbigaste delen av sjukdomsförloppet. Hon oroade sig så mycket för framtiden och hon sörjde så mycket det som hon skulle komma förlora. Själv tänkte jag inte på framtiden och vad det innebar. Jag hade fullt upp med att oroa mig för mamma i nuet och för att jag inte kunde hjälpa henne med att bli glad igen. Varje gång vi träffades, och det gjorde vi ofta, så grät hon när vi sa hej då. Det var många gånger jag fick stanna en stund i trapphuset för att samla mig innan jag klev ut på gatan.

När hon efter några år fått allt sämre minne och det började bli svårt för henne att få ihop sin vardag så oroade jag mig mer för hur hon kunde ställa till det för sig. En gång tog hon bussen ut till Sundsörn där både hon och jag hade våra husvagnar uppställda. Jag var där som tur var och hon hittade dit från busshållplatsen. Hon dök upp som gubben i lådan men hade ingen packning med sig, varken mat eller mediciner. Den perioden var ändå rätt kort för i den vevan fick hon hemtjänst. Hon var uppassad från morgon till kväll och de hjälpte henne med att få ihop vardagen. De handlade mat, bokade färdtjänst, de tog promenader tillsammans med henne och de åt glass i hamnen med henne. Jag kunde slappna av och litade på att hon var trygg. Under den perioden blev jag plötsligt väldigt slarvig med min mobiltelefon. Den låg ofta oladdad på en bänk någonstans och det var väldigt skönt.

Nu bor mamma på ett särskilt boende. Hon blir väl omhändertagen och har alltid människor omkring sig. Jag har helt slutat oroa mig. Tyvärr känns det ofta som att mamma inte finns kvar på jorden längre. Ibland kommer jag på mig själv med att prata om henne som om hon vore död. "När mamma och pappa levde så..." eller "Förr, när vi hade mamma som ..."  Då får jag dåligt samvete. För hon lever! Hon lever och andas och har fortfarande förmåga att känna glädje och sorg. Ibland bidrar jag till den glädjen genom mina besök. Kanske dröjer sig känslan kvar en stund hos henne även efter det att jag gått och minnet av mitt besök är borta. Kanske känner hon glädje och harmoni utan att veta varför. Jag hoppas det.

Dagar kommer och dagar går och mamma försämras gradvis. Jag ifrågasätter ibland varför och till vilken nytta, meningsfullhet och värdighet. Mamma däremot ifrågasätter aldrig. Hon tar livet för självklart. Sitter mestadels lugnt i båten och åker med. Så som hon gjort hela livet.  Jag älskar henne för det, precis som jag alltid gjort och som jag alltid kommer att göra.

                                     Jag försöker att inte bekymra mig för  morgondagen. Den kommer tids nog ändå.

Att ha en mamma med alzheimers

Kap 2

Sjukdomen smyger sig på

När mamma var dryga 60 år tappade hon bort en viktig nyckelknippa. Hon letade överallt på alla möjliga och omöjliga ställen. Hon hittade den ett halvår senare i frysboxen. Den hängde på en av frysbackarna, som om någon hängt den där. Några år senare var hon ute och körde bil på stan. Hon hade bestämt sig för att åka till en viss affär som hon ofta besökt och som hon tyckte om. Hon kom fram till en rondell och visste inte vart hon skulle ta åka. Vägen till affären var helt bortblåst. 

Mamma märkte ganska tidigt att något inte stod rätt till med hennes minne. Jag tror hon var i 65-års -åldern när hon började prata med mig om det. Enstaka händelser hade skrämt henne och hon kände att hon inte hade full kontroll längre. Hon hade några år i rad varit på vårdcentralen och gjort minnestest. Där fick hon höra "Du har i alla fall inte Alzheimers" vilket vi båda tyckte var väldigt skönt.

Hon byggde upp strategier för att inte glömma bort viktiga saker. Hade en almanacka där hon skrev upp allt hon skulle göra. Byta sänglakan gjorde hon regelbundet, när det stod i almanackan. Var kväll kryssade hon dagen som gått. Mediciner och framförallt insulinet var viktigt. Hon hade rutiner för hur sprutorna skulle hanteras i samband med när hon tog dem. Ofta var hon osäker på om hon tagit insulinet eller ej. Då tittade hon på sin spruta och kunde se om hon tagit den.
Hon skrev lappar i det oändliga. Minneslappar till sig själv om vad hon köpt för julklappar, att hon köpt julklappar, att hon skulle till frissan, att hon skulle ringa och gratulera en vän som fyllde år.

Ett tag fungerade hennes rutiner och strategier ganska bra. Visst glömde hon saker och gjorde en del missar och visst var hon ledsen och orolig ibland men det mesta gick ganska bra. Livet flöt på någorlunda normalt. Mamma var trots allt den som bäst märkte missar hon gjorde p.g.a. minnet.Släkt och vänner försökte släta över och bortförklara misstagen men mamma lät sig inte övertygas. Hon ville göra ett nytt minnestest och hon ville ha en remiss till en riktig hjärndoktor för vidare utredning. Hon bad mig följa med för att berätta min syn på saken och jag var tvungen att berätta sanningen, även om det skulle göra henne ledsen. Besöket på vårdcentralen blev väldigt känslofyllt, vi pratade, skrattade och grät om vart annat. Vi gick därifrån med löfte om att få en kallelse från Falköpngs utredningsteam. Ett halvår senare var utredningen klar och mamma fick diagnosen Alzheimers. Bromsmedicin sattes in men det var redan försent.

Sjukdomen tog nu stora kliv och mamma klarade inte längre av att sköta sig själv. Det blev fel med hjärtmedicinen och insulinet glömde hon ta. Räkningar låg obetalda och maten möglade i kylskåpet. Hon blev av med körkortet och tog sig nu runt stan med hjälp av en rullator. Den glömde hon ibland i någon affär och hon hade även svårt att hitta hem. Hon vågade till slut inte ge sig ut ensam. Hemtjänst hade hon under hela dygnet. Medicinerna var inlåsta och personalen ordnade med alla måltider. Hon blev väldigt isolerad i sin lägenhet. Sorgsen och nedstämd, fullt medveten om sin sjukdom och vad det skulle komma att innebära. Hon funderade på framtiden, den dagen då hon inte längre skulle känna igen oss, sina barn eller barnbarn. Hon funderade på vad som skulle hända om hon inte kunde bo kvar i lägenheten. Vart skulle hon bo då? När hon fick höra av hemtjänstpersonalen att det i kommunen fanns särskilda boende och att det fanns en plats väntandes på henne där så slappnade hon av!

En dag fick hon för sig att göra kaffe. Hemjtänstpersonalen hade varit där ganska nyss och skulle inte komma igen förräns om ett par timmar. Mamma hällde lite vatten i vattenkokaren, satte på spisen och ställde vattenkokaren av plast på plattan. Röken spred sig i hela lägenheten. Brandlarmet tjöt för fullt. Mamma vaggade runt i röken när hjälp utifrån tog sig in. Hon förstod inte vad som hände eller hur hon skulle få det att sluta. Vattenkokaren var bara en svart massa som snart hade fattat eld om inte hjälpen kommit. Mamma var ledsen över händelsen i ett par dagar sedan hade hon glömt alltihop. Vi bestämde då tillsammans att det var dags att flytta till det där särskilda boendet.

Mamma är idag 75 år. Hon är inte längre medveten om sin sjukdom. Hon har en egen världsbild nu. Sorgen och oron är mestadels borta. Vissa dagar kan hon vara nedstämd men då är det något i hennes värld som hänt, som t.ex. den dagen då hon trodde att hennes mamma dött. Hon känner oftast igen mig men mina barn, hennes barnbarn, är främlingar för henne.

Turkiet hösten 2011. Mamma var fortfarande sig själv men hade inte klarat resan själv. Hon lärde sig aldrig att hitta till rummet eller rumsnumret eller vägen till restaurangen. Men att njuta i solen vid polen och havet, det kunde hon!

Att ha en mamma med alzheimer

Kap 1

Besöken

Ibland när jag besöker mamma och kommer in i hennes rum så stirrar hon bara rakt framför sig. Hon uppfattar att jag är där och vrider på huvudet för att se mig. Ansiktet är avslappnat och visar inga känslor, ögonen är bottenlösa och verkar inte sända bilden av mig vidare till hjärnan. Hon säger ingenting. Ligger bara still och tittar rakt fram, genom mig, utan att se. 

De dagar skulle jag bara vilja vända på klacken och gå hem igen. Komma tillbaka en annan dag, för det finns bättre och sämre dagar. Men jag stannar för vad ska annars personalen tro?  "Jaha, idag stannade hon inte ens 1 minut. Det var nytt rekord." Jag är bra på att inbilla mig vad personalen säger om mig när jag inte är där. Jag genomlider ett besök på 10-15 min. Pysslar om mamma och låtsats vara en i personalstyrkan. Kanske smörjer jag in hennes händer eller fötter och pratar om hur hennes hud känns. Kanske vattnar jag blommorna och puffar upp hennes kudde bakom nacken. När jag går därifrån är jag nedstämd. Vart har min mamma tagit vägen?

Andra gånger när jag kommer på besök  så sitter mamma ute i den gemensamma matsalen. Hon brukar bläddra i en tidning eller sitta och prata med andra boende runt bordet. När hon får syn på mig blir hon alltid förvånad. "Nä men kommer du?! Vad gör du här?!" Då vet jag att hon känner igen mig. Jag brukar svara att jag är där för att besöka henne. Då fortsätter hon än mer förvånat och undrar hur jag tagit mig dit, så långt ut. Jag vet inte var hon är. En del gånger tror jag att hon är på en båt och då kan man ju förstå hennes förvåning när  jag plötsligt dyker upp där på sjön.

Under en period så skulle hon alltid gå hem när jag kom på besök. Då sa hon att pappa väntade på henne. Hon sa att hon varit borta länge nu och behövde börja fundera på att åka hem. Hon kunde börja leta efter cykeln och fråga vart hon parkerat den. Jag brukade rätta henne i början. "Nej, mamma, du bor här. Det är jag som hälsar på dig." Det ledde ofta till mer förvirring. Förvirring och oro. Nu mera rättar jag henne nästan aldrig. Jag försöker följa hennes tankeströmmar även om det blir rena sakfel och heltokigt för det mesta. Hon är i alla fall lugn, nöjd och glad då. Så vad spelar det för roll om hon tror att jag är ihop med min son eller bror? Vad spelar det för roll om hon tror att min pappa ska hämta henne om en stund när han gått av sitt skift? Tankarna är kortvariga och om en stund utbytta mot andra. Om fem minuter har hon glömt att jag var där på besök.