Sjukdomen smyger sig på
När mamma var dryga 60 år tappade hon bort en viktig nyckelknippa. Hon letade överallt på alla möjliga och omöjliga ställen. Hon hittade den ett halvår senare i frysboxen. Den hängde på en av frysbackarna, som om någon hängt den där. Några år senare var hon ute och körde bil på stan. Hon hade bestämt sig för att åka till en viss affär som hon ofta besökt och som hon tyckte om. Hon kom fram till en rondell och visste inte vart hon skulle ta åka. Vägen till affären var helt bortblåst.
Mamma märkte ganska tidigt att något inte stod rätt till med hennes minne. Jag tror hon var i 65-års -åldern när hon började prata med mig om det. Enstaka händelser hade skrämt henne och hon kände att hon inte hade full kontroll längre. Hon hade några år i rad varit på vårdcentralen och gjort minnestest. Där fick hon höra "Du har i alla fall inte Alzheimers" vilket vi båda tyckte var väldigt skönt.
Hon byggde upp strategier för att inte glömma bort viktiga saker. Hade en almanacka där hon skrev upp allt hon skulle göra. Byta sänglakan gjorde hon regelbundet, när det stod i almanackan. Var kväll kryssade hon dagen som gått. Mediciner och framförallt insulinet var viktigt. Hon hade rutiner för hur sprutorna skulle hanteras i samband med när hon tog dem. Ofta var hon osäker på om hon tagit insulinet eller ej. Då tittade hon på sin spruta och kunde se om hon tagit den.
Hon skrev lappar i det oändliga. Minneslappar till sig själv om vad hon köpt för julklappar, att hon köpt julklappar, att hon skulle till frissan, att hon skulle ringa och gratulera en vän som fyllde år.
Ett tag fungerade hennes rutiner och strategier ganska bra. Visst glömde hon saker och gjorde en del missar och visst var hon ledsen och orolig ibland men det mesta gick ganska bra. Livet flöt på någorlunda normalt. Mamma var trots allt den som bäst märkte missar hon gjorde p.g.a. minnet.Släkt och vänner försökte släta över och bortförklara misstagen men mamma lät sig inte övertygas. Hon ville göra ett nytt minnestest och hon ville ha en remiss till en riktig hjärndoktor för vidare utredning. Hon bad mig följa med för att berätta min syn på saken och jag var tvungen att berätta sanningen, även om det skulle göra henne ledsen. Besöket på vårdcentralen blev väldigt känslofyllt, vi pratade, skrattade och grät om vart annat. Vi gick därifrån med löfte om att få en kallelse från Falköpngs utredningsteam. Ett halvår senare var utredningen klar och mamma fick diagnosen Alzheimers. Bromsmedicin sattes in men det var redan försent.
Sjukdomen tog nu stora kliv och mamma klarade inte längre av att sköta sig själv. Det blev fel med hjärtmedicinen och insulinet glömde hon ta. Räkningar låg obetalda och maten möglade i kylskåpet. Hon blev av med körkortet och tog sig nu runt stan med hjälp av en rullator. Den glömde hon ibland i någon affär och hon hade även svårt att hitta hem. Hon vågade till slut inte ge sig ut ensam. Hemtjänst hade hon under hela dygnet. Medicinerna var inlåsta och personalen ordnade med alla måltider. Hon blev väldigt isolerad i sin lägenhet. Sorgsen och nedstämd, fullt medveten om sin sjukdom och vad det skulle komma att innebära. Hon funderade på framtiden, den dagen då hon inte längre skulle känna igen oss, sina barn eller barnbarn. Hon funderade på vad som skulle hända om hon inte kunde bo kvar i lägenheten. Vart skulle hon bo då? När hon fick höra av hemtjänstpersonalen att det i kommunen fanns särskilda boende och att det fanns en plats väntandes på henne där så slappnade hon av!
En dag fick hon för sig att göra kaffe. Hemjtänstpersonalen hade varit där ganska nyss och skulle inte komma igen förräns om ett par timmar. Mamma hällde lite vatten i vattenkokaren, satte på spisen och ställde vattenkokaren av plast på plattan. Röken spred sig i hela lägenheten. Brandlarmet tjöt för fullt. Mamma vaggade runt i röken när hjälp utifrån tog sig in. Hon förstod inte vad som hände eller hur hon skulle få det att sluta. Vattenkokaren var bara en svart massa som snart hade fattat eld om inte hjälpen kommit. Mamma var ledsen över händelsen i ett par dagar sedan hade hon glömt alltihop. Vi bestämde då tillsammans att det var dags att flytta till det där särskilda boendet.
Mamma är idag 75 år. Hon är inte längre medveten om sin sjukdom. Hon har en egen världsbild nu. Sorgen och oron är mestadels borta. Vissa dagar kan hon vara nedstämd men då är det något i hennes värld som hänt, som t.ex. den dagen då hon trodde att hennes mamma dött. Hon känner oftast igen mig men mina barn, hennes barnbarn, är främlingar för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar