söndag 13 augusti 2017

Att ha en mamma med Alzheimers

Kap 3


Och här kommer alla känslorna på en och samma gång


Jag är inte rädd för att mamma ska dö. Det vet jag att hon kommer att göra. Det ska vi alla, frågan är bara när. Min rädsla handlar om min bild av mamma. Mitt minne av henne. Tänk om hon ändrar personlighet och blir ilsken och arg och börjar slåss och skrika. Då blir jag ledsen inifrån och ut, i hela mitt väsen. Så vill jag inte se henne, så vill jag inte minnas henne.


Det är bättre att skratta än att gråta, så jag skrattar. Det skulle bli så hemskt mycket gråt annars. Min mamma som jag växte upp med är borta. Jag kan inte se det på något annat sätt. Hennes hjärna sänder ut signaler från det förflutna som mixas och blandas om. Nuet är borta, likaså de senaste 10-20 åren. Jag skulle kunna gråta över att hon inte minns mitt fina bröllop eller min underbara familj. Jag skulle kunna gråta över att hon glömt vart jag bor eller för att hon inte minns vår resa till Turkiet för 6 år sedan. Jag gråter inte. I vart fall inte särskilt ofta. Mamma är för det mesta ganska glad och lätt till sinnet. Det går att skoja med henne och samtalen, som ingen begriper sig på, blir lättsamma och skojiga. Hon kan vara lite flirtig och skämtsamt undra varför hon inte fått reda på att jag flyttat, gift mig eller bytt bil. Ibland är hon mer förnärmad och undrar varför hon inte fått reda på att en gammal bekant besökt henne häromdagen.

Jag minns första gången som hon inte kände igen mig. Jag hade förväntat mig att jag skulle bli mer ledsen än vad jag blev. Nu tog jag det mest som ett konstaterande. "Ja ha, nu har det gått så långt." Jag summerade min reaktion som skön, hade trots allt bävat lite inför den dagen.

De första åren var mamma väldigt ledsen över att ha drabbats av denna sjukdom. Hon var stundvis deprimerad, sentimental och gråtmild. Jag skulle säga att det är, hittills, den jobbigaste delen av sjukdomsförloppet. Hon oroade sig så mycket för framtiden och hon sörjde så mycket det som hon skulle komma förlora. Själv tänkte jag inte på framtiden och vad det innebar. Jag hade fullt upp med att oroa mig för mamma i nuet och för att jag inte kunde hjälpa henne med att bli glad igen. Varje gång vi träffades, och det gjorde vi ofta, så grät hon när vi sa hej då. Det var många gånger jag fick stanna en stund i trapphuset för att samla mig innan jag klev ut på gatan.

När hon efter några år fått allt sämre minne och det började bli svårt för henne att få ihop sin vardag så oroade jag mig mer för hur hon kunde ställa till det för sig. En gång tog hon bussen ut till Sundsörn där både hon och jag hade våra husvagnar uppställda. Jag var där som tur var och hon hittade dit från busshållplatsen. Hon dök upp som gubben i lådan men hade ingen packning med sig, varken mat eller mediciner. Den perioden var ändå rätt kort för i den vevan fick hon hemtjänst. Hon var uppassad från morgon till kväll och de hjälpte henne med att få ihop vardagen. De handlade mat, bokade färdtjänst, de tog promenader tillsammans med henne och de åt glass i hamnen med henne. Jag kunde slappna av och litade på att hon var trygg. Under den perioden blev jag plötsligt väldigt slarvig med min mobiltelefon. Den låg ofta oladdad på en bänk någonstans och det var väldigt skönt.

Nu bor mamma på ett särskilt boende. Hon blir väl omhändertagen och har alltid människor omkring sig. Jag har helt slutat oroa mig. Tyvärr känns det ofta som att mamma inte finns kvar på jorden längre. Ibland kommer jag på mig själv med att prata om henne som om hon vore död. "När mamma och pappa levde så..." eller "Förr, när vi hade mamma som ..."  Då får jag dåligt samvete. För hon lever! Hon lever och andas och har fortfarande förmåga att känna glädje och sorg. Ibland bidrar jag till den glädjen genom mina besök. Kanske dröjer sig känslan kvar en stund hos henne även efter det att jag gått och minnet av mitt besök är borta. Kanske känner hon glädje och harmoni utan att veta varför. Jag hoppas det.

Dagar kommer och dagar går och mamma försämras gradvis. Jag ifrågasätter ibland varför och till vilken nytta, meningsfullhet och värdighet. Mamma däremot ifrågasätter aldrig. Hon tar livet för självklart. Sitter mestadels lugnt i båten och åker med. Så som hon gjort hela livet.  Jag älskar henne för det, precis som jag alltid gjort och som jag alltid kommer att göra.



                                     Jag försöker att inte bekymra mig för  morgondagen. Den kommer tids nog ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar