Det landade en fjäril...

Det landade en fjäril nyss och satte sig på min axel. Den sitter kvar där än, naturligtvis finns det ingen webkamera på denna datorn... Såg en film (eller var det en bok?) som handlade om en ung tjej som mist sin sambo i en bilolycka. Hon sökte kontakt med honom och hade svårt att acceptera att han var borta. Filmen/boken slutade med att det kom in en fjäril i hennes lägenhet och det var sambon som hälsade på. Jag minns att tårarna svämmade över på mig då.

Undrar vem som hälsar på mig nu? Två personer dyker snabbt upp i huvudet på mig.

Den första är pappa. Jag saknar honom mycket. Trots att det är 7 år sedan han dog nu till hösten så tänker jag ofta på honom. Önskar han hade fått vara med och vara en del i vår vardag. Han stod mig och min familj nära. Fanns alltid till hands och alltid glad och positiv. Han missar så mycket när han inte är här! Han vet inte hur barnen ser ut längre ut eller vad jag jobbar med. Eller så gör han just det.

Den andra är Lolo. Louise von Schinkel. Hon dog för 15 år sedan i en ridolycka. Man kan väl säga att det är hon som lärt mig det mesta jag kan om hästar. Hon var och är en stor förebild för mig inom ridsporten. Jag önskar jag fått chansen att visa henne hur det blev när jag blev "vuxen". Jag vill fortfarande ha hennes åsikter och råd.

Hoppsan fjärilen har visst lyft och försvunnit. Jag märkte aldrig när.

 

      

Pappa i båten, spanar mot horisonten.

  Lolo tävlar på Akleja i Trelleborg.