Jag och barnen satt vid köksbordet och åt kvällsmat i godan ro. Telefonen ringde och jag gick och svarade. Efter att ha pratat en liten stund lystes himlen helt oväntat upp av en blixt. Jag (över) reagerade och kastade min ostmacka all världens väg och tappade luren. Skrek och tjoa när smällen kom. Barnen som först tyst stirrat på mig hade nu också börjat skrika. Då sansade jag mig och sa att nu var det bra. De undrade varför jag slängt i väg mackan. Grabben trodde att det var en mus som sprungit över golvet... Men det kom fler blixtar så de förstod snart vad jag blivit rädd för.
Tja, vad kan jag säga... Var de inte åskrädda förut så är de väl det nu. Det var ju bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar