Snart är mörkret över oss!

Jag kan inte dra på det längre, det går inte. Det oundvikliga har hänt. Fast att jag inte vill, inte tycker om. Men visst är det så att hösten har gjort entre. Det blir nörkt nu om kvällarna, alldeles för tidigt. Gräsmattan är full av nerblåsta löv och träden (en del av dem i alla fall) har börjat skifta i brunt och oranget.

Jag tycker inte om senhöst och vinter. Redan nu börjar jag oroa mig för årets senhöst och vinter och längta vidare till nästa vår. Svårt att leva och njuta av nuet...

Visst är det mysigt att få kura under en filt med tända ljus på bordet och en kopp te i handen. Men hur lång stund av det eviga mörkret förflyter så? Det kommer att vara mörkt när man tar sig till jobbet. Jag arbetar inomhus. Det kommer att vara mörkt när man tar sig hem från jobbet. Ska man efter avslutat arbetspass gå ut och göra något hemma behövs pannlampa. Jag är inte mörkrädd eller tycker det är obehagligt med mörkret men det gör mig näst intill apatisk. När det är mörkt säger kroppen till mig att jag ska sova. Kanske var jag en björn i tidigare liv?

När man kommit hem och fått i sig en bit mat så är det dags att ta tag i något igen. Hushållsarbete, socialt umgänge, träning eller kvalitetsstund med barnen. Tyvärr drar mörkret ner mig och inget av ovanstående sker lätt och frivilligt och därför inte så ofta som det borde. Nej, jag går och lägger mig så tidigt jag bara kan och sover.

Här var det svårt att hitta guldkorn. Om någon har något , eller ett bra tips, ge det till mig. Det kan behövas.