Silverbrunnen 1

Ett besvärligt och hårt år

Vinden ven och hård snö piskade mot det lilla fönstret i stugan. Mor lade på en liten vedpinne på den flämtande elden som skulle värma och torka de frusna själar som bodde där. Det var snart dags för kvällens mål vilket också var dagens enda varma mål. Över elden hängde en stor gryta. I botten på den puttrade det lite soppa som mest bestod av vatten. Matförråden var sedan länge på väg att ta slut, det mesta hade tagit slut redan i början på hösten.

Far kom in genom ytterdörren och snön yrde med in och lade sig som en vit matta på golvet. Han slog sig ner vid bordet och väntade på att resten av familjen skulle göra honom sällskap. Först kom minstingen, Lillan som hon kallades, och kröp upp i hans knä. Han visade henne till rätta till den lilla stolen som var hennes. Hon tittade med beundrande ögon på sin far och sa:
-Jag ser att du kommer med snöskoveln far, har du varit hos godsherren och skottat väg?
-Mitt barn, det har jag och jag fick en skymt av den vackra frun, Rosali, må du tro. Jag tror hon hade en mörkblå klänning på sig idag och...
Sedan avbröt hostan honom. Han hostade en lång stund från djupet av sina lungor och bytte en blick med sin fru. Hon såg in i hans feberheta ögon och den välbekanta skräcken kramade tag i hennes mage. Året hade inte börjat bra, sommaren hade varit en katastrof och nu var snart året till ända. Skulle det sluta ännu värre?

Anton, Karl och Lars kom och satte sig vid det lilla bordet. Efter att far fått en slev av soppan var det Antons tur, han var äldst av de tre sönerna. Lillan och mor fick sist. Lars, den yngste sonen var lite extra mån om Lillan och hällde alltid över lite av sin soppa till henne. Far tog bara några skedar av sin soppa och gav resten till Anton.
- Du kommer att behöva det här, sa han. Resten av måltiden intogs under tystnad. Då och då fick far ett hostanfall och alldeles för snart var måltiden över. 

Morgonen därpå vaknade aldrig far. Han hade under natten dött.