Silverbrunnen 12

En ljusning

Lars stretade tappert på. Det var fortfarande plusgrader, även uppe i bergen. Det droppade och rann vatten runt honom och stigen var extra hal. Han var snart uppe på toppen av berg nummer 5 och närmade sig det smala farliga passet med stup på båda sidorna. Svetten lackade på honom och packningen kändes tung, han stödde sig hårt på fars snöskovel. Så nådde han fram till det farliga passet och började försiktigt att gå över. Han slant omedelbart och ramlade omkull. Med nöd och näppe återfann han balansen och kasade sig bakåt igen. Det var en omöjlighet att ta sig över när det var så halt. Lars fick backa och slå läger och vänta. Antingen vänta på att vädret slog om till minusgrader igen eller tills den värsta isen smält undan från stigen. Båda alternativen kunde ta flera dagar...

Det milda vädret höll i sig och när Lars väntat i tre dagar såg han nakna stenar sticka upp här och var på stigen framför honom. Han beslöt då att göra ett nytt försök att ta sig över det farliga smala passet. Genom att alltid ha en fot på en torr sten så tog han sig försiktigt över passet och kunde sedan skynda vidare nedför berget. Han kände att han närmade sig sitt mål och oron för Lillan hade bleknat något. Detta gjorde att han skyndade sig allt mer framåt för att söka efter Silverbrunnen. Tidigt nästa morgon gick han in i berg nr 7. Det var mörkt och rann vatten på bergväggarna. Då och då hörde han hur stora snösjok rasade ute på berget. I slutet av tunneln vadade han i vatten. Det rann en strid ström mot honom. Plötsligt blockerades vägen av snö och is. Lars förstod att det måste vara tunnelns utgång som det rasat ner snö för. Hur han än letade så hittade han ingen utgång. Än så länge lyste hans fackla men den skulle inte räcka länge till. Han körde ner facklan i isberget och började skotta undan snön med fars snöskovel. Det var ett hårt arbete. Snön var hårt packad och nu ganska blöt och tung. När han skottat i ett par timmar utan att se något dagsljus slocknade hans fackla. Han omslöts av totalt mörker. Lars fortsatte resolut att skotta. Ut måste han komma till slut. Rätt var det var gick det inte att skotta mer. Han kommit in till bergväggen. Han tänkte febrilt för att komma på vilket håll han kom ifrån och vilket håll han skulle skotta åt för att det skulle bli rätt. Ytterligare en gång kom han till bergväggen och bytte riktning. Hela hans kropp värkte och han var redo att ge upp då han äntligen fick syn på en ljusning mellan iskocklorna. Synen gav honom ny kraft och han skottade vidare. Ljuset blev större och större och till slut silade dagsljus in till honom genom ett hål i snön och isen. Lars grävde hålet tillräckligt stort för att ta sig igenom och kravlade ut i det fria. Där i solskenet med skogen inom räckhåll föll han i djup sömn.