Silverbrunnen 14

En mycket förunderlig plast

Lars kunde höra forsande vatten ytterligare en bit in i skogen, och han följde det ljudet. Ganska snart kom han fram till en höjd som liknande en liten vulkan till formen. Istället för lava som rann ner på vulkanens kanter var det vatten i olika forsar nerför kullen. Solen sken ner mellan träden och det glittrade i vattnet så att kullen såg alldeles gnistrande ut. Lars förstod att han nått sitt mål. Där uppe låg Silverbrunnen. Han började gå uppför kullen mellan de gnistrande vattenforsarna. Till sin förvåning var det uthuggna trappsteg som han gick på och trappan var kantad med den mjukaste grönaste mossa.

Karl var just hos en storbonde i andra änden av landet och hjälpte till med att mjölka kor. När Karl böjde sig fram för att lyfta mjölkspannen rann de tre sötmandlarna ur hans ficka och ner mellan hans fötter. Han plockade varsamt upp dem, ställde ner spannen igen och gick därifrån. Nu skulle han hem. Plötsligt var han inte längre osäker på åt vilket håll han skulle gå. Vägen låg självklar framför honom och han fick bråttom för att hinna hem innan våren gick över till sommar. Han hade lång väg att gå och fick inte spilla en dag till!

När Lars kom upp till platån blev han stående på sista trappsteget. Synen fick honom att tappa andan. Det påminde mycket om tavlan han sett i hallen på godset men med vissa förändringar. Platån var mosstäckt, i mitten fanns brunnen som var nersänkt i mossan. Brunnen kantades av silverstenar som glittrade mer än någonsin av vattnet som svämmade över brunnen och solen som sken in mellan trädtopparna. Men det allra vackraste var Fru Rosali som satt med sitt ljusa hår utslaget vid kanten av brunnen. Bakom henne stod hjorten. När Lars kom upp på platån gick hjorten lugnt och sakta därifrån, nerför kullen och bort i skogen. Aldrig hade Lars sett något så vackert. Andlös gick han fram till brunnens kant och Fru Rosali.
- Välkommen hit, sa hon till honom och log varmt.
Lars kunde inte svara, han var förstummad av stundens allvar och allt det vackra han såg.
- Jag är Silverbrunnens väktare och kände att jag ville dela den här stunden med dig, sa Fru Rosali.
Lars satte sig ner brevid henne och hon tog hans hand i sin.
- Du har sett hjorten, sa hon. Du har funnit Silverbrunnen. Du har ett rent sinne och ett varmt hjärta.
Hon lossade sin hand från hans och lade den på hans hjärta.
-Nu får du och din familj lycka för resten av ditt liv! Följ mig! sa hon och stoppade fötterna och benen ner i brunnen. Lars tittade rakt in i hennes blå ögon och såg allt han kunde önska sig.
-Ja, sa han.
Då gled Fru Rosali ner i Silverbrunnen och försvann.

Lars satt kvar på kanten och såg sig en stund omkring. Platsen ingav honom styrka, glädje och mod. Han ville ta med sig så mycket han kunde av den känslan. Det var en mycket förunderlig plats och han undrade om han någonsin skulle få återse den. När han kände sig redo gled även han ner i Silverbrunnen. Med ens blev allt kolsvart och han for i väg med en väldig hastighet rakt ner. Efter en liten stund planade det ut något och det slog gnistor runt honom. Det började svänga än hit än dit och färden tog fart igen. Allt eftersom färden gick blev det ljusare och ljusare kring honom. Till slut blev det så ljust att han fick hålla för ögonen och blunda hårt. Då landade han med en mjuk duns och slog upp ögonen.