Silverbrunnen 3

Ett vidunderligt medel

Näst äldste sonen, Karl, hade nu fått ta över fars snöskovel och sysslorna på godset. Det var inte varje dag godsherren hade något jobb till Karl men han fick bra betalt med mat för de sysslor han utförde. Mest bestod sysslorna i att skotta snö. Det hårda vädret höll i sig och snön blev allt djupare och djupare.

Lillan drabbades av förkylning och fick feber och hosta. Alla i den lilla stugan blev nu rädda att hon skulle gå samma öde till mötes som deras far. Mor var allra mest orolig och vårdade henne ömt från morgon till kväll. På natten fick Lillan sitta upp för hon hostade så förfärligt. Lars hade lånat ut sin kudde och filt till henne som hon använde för att pallra upp sig med i sängen.

Snön var blöt och tung när Karl skottade framför godsets stora port. Herrskapet skulle ut med släden senare på dagen och ville kunna gå torra till vagnen, så därför fick Karl skotta upp en gång. Ryggen värkte och i händerna hade han fått blåsor. När han stod och vilade en stund på nedersta trappsteget tittade godsherrens fru Rosali ut. Karl blev rädd att hon skulle skälla på honom för att han stod och latade sig och började frenetisk skotta igen.
-Kom till mig, unge man, och berätta hur ni har det i stugan, sa hon vänligt och höll upp porten så att han kunde gå in.
-Tack frun, vi har det bra, svarade Karl artigt. Det var inte fint att beklaga sig för herrskapet som födde dem.
-Såå, och Lillan? frågade hon med lite mer skärpa i rösten än vanligt.
-Feber och hosta frun, svarade Lars generat. Det hade aldrig varit hans mening att ljuga.
-Nå, det ska vi råda bot på. Vänta här så kommer jag strax tillbaka. Hon svängde om och gick med raska klapprande steg bort mot en stängd dörr.

Ensam i den stora hallen stod nu Karl och kände sig lite vilsen. Vilsen men också nyfiken. Han började se sig om i rummet och på de höga väggarna. De var röd sammet på väggarna och här och var hängde stora tavlor. På de allra flesta tavlorna var det vackra damer och herrar som såg väldigt viktiga ut. På en del var det landskapsmotiv. På väggen längst bort var det en lite mindre tavla som Karl blev väldigt nyfiken på. Han kunde inte förstå varför, motivet var enkelt, men det fascinerade honom. Han blev så tagen att han helt enkelt gick rakt över rummet fram till den lilla tavla och ställde sig där och tittade. Tavlan föreställde en flicka som satt på knä vid en tjärn i en skog. Bakom henne stod en hjort med stora horn och tittade på henne utan att hon visste om det. Karl stod just och funderade på om det var morgon eller kväll på tavlan då fru Rosali kom tillbaka.
-Tycker du om konst? frågade hon. Karl skyndade sig åter till porten, där han borde stått och väntat på frun.
-Det var som om tavlan drog mig till sig, sa han och tillade:
-Förlåt, det var dumt av mig att bara klampa in så där.
-Tavlan har den effekten på en del människor. Här, droppa detta i en mugg med hett vatten. Se till att Lillan dricker upp allt. Det är ett vidunderligt medel.
Karl tackade och gick. Utanför stod snöskoveln och väntade på honom. Han skottade klart och pulsade sedan hem i den djupa tunga snön.

Lillan drack upp det heta vattnet med dropparna i. Hon log och tittade på sina bröder och mor och sade:
-Nu ska ni se att jag mår bättre i morgon. Fru Rosali har aldrig fel.