Silverbrunnen 13

En hare och ett rådjur

När Lars låg där och sov så började han drömma. Han drömde att han låg på en sandstrand och att varm luft blåste honom rakt i ansiktet. Han vaknade ur sin dröm och såg rakt in i en stor hjorts ögon. Hjorten stod lutat över Lars och andades rakt i ansiktet på honom. När Lars började röra på sig backade hjorten undan och Lars såg då att det var hjorten från Fru Rosalis tavla. Hornen såg ännu större ut så här i verkligheten och på nära håll än vad det gjort på tavlan. Innan Lars kommit upp på fötter vände hjorten om och sprang in i skogen. Lars fylldes av värme och glädje, han kände hur det fylldes på från tårna och uppåt huvudet. När han var full av sprittande känslor rusade han efter hjorten. All packning lämnade han kvar vid tunnelns mynning.

Skogen var tät. Där inne hade det inte legat så mycket snö och det mesta hade smält undan nu. Det var mycket blött i marken.
- Hur ska jag veta vilken av alla dessa pölar som är Silverbrunnen? tänkte Lars medan han stegade på i skogen. Han hade ingen aning om vad som var rätt väg eller vart han var på väg men tvekade ändå aldrig på steget. Något drev honom djupare och djupare in i skogen. Ibland tyckte han se sig något eller någon mellan träden men han hann aldrig ikapp. Det var något som fladdrade till som manen på en häst men det enda djur han sett var hjorten med den stora kronan till horn. Inte heller kunde Lars se några spår i marken från något stort djur. Vid ett tillfälle blev Lars stående och kunde inte välja vilket håll han skulle fortsätta åt. Då dök Fru Rosalis röst upp igen inne i hans huvud:
- Kom min vän, du är nära nu, sa hon.

Lillan hade så sakteliga bättrat på sig. Hon hade vid flera tillfällen fått buljong med den läkande roten i och den hade synbar effekt var gång. Nu orkade hon vara uppe korta stunder och hostan hade kommit igång igen och börjat avta. Mor fruktade inte längre för hennes liv. Än så länge bodde mor och Lillan kvar på godset men Anton bodde i stugan och mor började nu prata om att det snart var dags att flytta hem de med. Lillan skulle bli lite starkare och piggare först. Våren var nu på väg på allvar. Snön hade smält bort fläckvis här och var och i diken och bäckar porlade det av vatten. Anton hade varit ute och jagat ett par gånger och lyckats fälla en hare och ett rådjur så nu fanns det kött i stugan igen. Del av köttet hade han bytt bort mot spannmål och andra specerier.

Allt blev så sakteliga bättre men alla i stugan och på godset undrade hur det gick för Lars och Karl som fortfarande var ute på vandring. Tills de var tillbaka kunde man inte riktigt släppa sin oro eller glädje lös.