Silverbrunnen 10

En varm och mjuk säng

Stegen närmade sig ytterdörren och strax hördes en knackning på dörren. Både mor och Lars var vakna. Lars satt vid Lillan så mor gick och öppnade dörren. Där stod Fru Rosali och godsherren och bakom dem stod deras ekipage med häst och släde.
- Oj, får vi storbesök i stugan?! Välkomna att kliva på. Ursäkta enkelheten här och den svala luften. Det är bara Lars och jag som kan reda i saker och ting här nu sedan min man dött, mina två äldsta söner gett sig av och Lillan blivit sjuk, sa mor lite uppgivet.
- Det är ingen fara frun, sa godsherren. Vi förstår din situation och kommer för att hjälpa till.
- Vi tänkte ta med oss Lillan upp till godset, fortsatte Fru Rosali.
- Va? sa Lars häpet.
- Ja, svarade Fru Rosali. Där har vi varmare än här och vi har vi har mer mat att erbjuda. Min snälle make har lovat Lillan får ligga hos oss i en egen säng tills hon tillfrisknar.
- Nej, sa mor bestämt. Det får hon inte. Hon ska vara med mig och Lars. Vi kan inte splittra den här familjen mer nu. Det blir allas vår undergång i så fall.
- Precis som jag befarade sa godsherren, kom nu Ros, vi far hem igen. De vill naturligtvis hålla ihop.
- Hon kommer att dö, sa Fru Rosali. Ni får följa med alla tre. Det har vi plats för. Vi bommar igen stugan en tid och så kommer ni alla med upp till godset. Det finns sysslor ni kan hjälpa till med mot uppehälle och mat. När Lillan mår bättre flyttar ni hem till stugan igen.

Det blev som Fru Rosali sagt. Det packades med lite kläder, Lars bar ut Lillan till släden. Eldstaden släcktes och de stängde noga igen dörren till stugan. Efter ett par minuter var de alla på väg upp till godset. Vinden låg på och det hade börjat snöa igen. Det tog inte lång stund innan stugan var helt utkyld och låg mörk och tyst.

När de hade installerat sig på godset och Lillan låg nerbäddad i en varm och mjuk säng satt mor hos henne och Fru Rosali och Lars satt på tu man hand och pratade.
- Du måste ge dig av, sa Fru Rosali. Jag känner i hela mitt hjärta att varken Anton eller Karl har lyckats med att finna Silverbrunnen. Kanske hänger allt på dig. Kanske hänger Lillans liv på det. Jag vet inte men kanske.
- Jag förstår det men mor är också skör, hon behöver mig här, svarade Lars. Familjen är redan alldeles för splittrad med för många misslyckande. Misslyckas jag också är det bara hon och Lillan kvar och vem vet hur länge Lillan finns kvar hos oss, sa Lars och tittade uppgivet på Fru Rosali.
- Du kan som längst avvakta en dag. Märker vi ingen förbättring på Lillan så måste du ge dig av i morgon.
Lars nickade tungt till svar.

Anton hade ganska svår vandring hem den sista biten. Det blåste och snöade och nu hade det börjat skymma. Han ville hem innan de lade sig för kvällen i den lilla stugan. Han pulsade på i snön och då och då kände han i fickan att rotbiten låg kvar. Det gjorde den alltid. Nu var han så nära hemmet att han hade börjat spana efter ljuset från den lilla stugan. Trots att han var så nära att han borde se stugan och dess upplysta fönster så gjorde han inte det. Det var konstigt tyckte han. Det var så kallt ute att elda var en nödvändighet för överlevnad i den lilla stugan. Till slut kom Anton så nära att han i mörkret såg stugan. Men den låg öde och tyst, ingen rök från skorstenen och inget ljus i fönstret. Han slet upp dörren och möttes av kall tomhet.
- Åh nej, skrek han. Jag kom försent!