Silverbrunnen 11

Ett spratt hans hjärta hittat på

Anton installerade sig i stugan och tände elden och lite lampor. Han funderade på vad han skulle göra härnäst och kom då på att han borde gå till godset för att prata med herrskapet. De visste säkert vad som hänt med resten av familjen. Det tog emot lite för Anton att gå dit. Han skulle då tvingas erkänna för Fru Rosali att han inte haft ett rent sinne och ett varmt hjärta rakt igenom. Det var inget man erkände med stolthet precis. Den natten sov han oroligt, ensam i den lilla stugan och det dröjde till långt in på eftermiddagen nästa dag innan han vågade sig upp till godset.

Lillan hade också sovit oroligt i den stora sängen på godset och mor och Fru Rosali hade turats om att sitta vak hos henne. Fru Rosali hade insisterat på att Lars skulle sova hela natten för att ge sig av på vandring mot de sju bergen tidigt nästa morgon.

När morgonen grydde var det mildväder och solen sken. Godsets hushållerska gjorde i ordning en stor matsäck som Lars skulle ha med på sin vandring. Lars fick låna skinnkläder av godsherren och fars skovel tog han med sig som vandringsstav. Det var med tunga steg som han påbörjade sin vandring.

På eftermiddagen gick så till slut Anton upp till godset för att höra vad som hänt hans familj medan han varit borta. Han blev mäkta förvånad när han fann mor där och den sjuka Lillan. Lars hade hunnit ge sig av så de båda bröderna hann aldrig träffas. Förvåningen övergick snart i lättnad, han hade inte kommit för sent. Än fanns tid att göra något gott. Roten han bar på i fickan gav han till Fru Rosali och så berättade han hela historien från det han köpt hästen motnpärlhalsbandet och hur han till slut mött fars vålnad. 
- Misströsta inte Lars. Du gjorde vad du kunde och till slut insåg du dina misstag och försöker nu återställa. Det är gott så, fast Silverkällan kan du inte hitta, sa Fru Rosali vänligt. Hoppet står nu till yngste brodern Lars som gav sig av i morse.

Det kokades snabbt ny buljong till Lillan med den välgörande roten i. Man tog inte allt utan sparade en bit till ett senare kok. Så snart det svalnat matade mor Lillan med den nya brygden. Efter stor möda hade hon fått i Lillan en halv deciliter. Det dröjde inte länge innan de såg en förändring i Lillans tillstånd. Hon blev alldeles röd i ansiktet och började svettas något kolossalt. Sedan, som i ett trollslag slog hon upp ögonen och sluddrade fram:
- Jag är törstig, kan jag få lite vatten?

Lars som inget visste om Antons hemkomst eller om den läkande roten och Lillans nu förändrade tillstånd vandrade på väg mot berg nr 2 med stor vånda och ångest. Han funderade hela tiden på om Lillan hade klarat sig eller om hon hade dött. Lite då och då tyckte han sig höra Fru Rosalis röst som manade på honom att fortsätta sin vandring mot skogen bortom de sju bergen. Lars sa till själv att det var ett spratt hans hjärta hittade på men att det var ett tröstande sådant.