Silverbrunnen 6

En lång sträcka att gå

Antons häst var nu så slutkörd att den vägrade ta ett steg till. Anton sparkade på, smackade och piskade men hästen vägrade att gå. Till slut hoppade Anton av och fortsatte in i skogen till fots. Han hade ingen aning om vart han skulle gå, det såg likadant ut överallt. Planlöst irrade han omkring bland träden men han kunde inte finna någon Silverbrunn.

På tredje dagen i skogen och fortfarande inte en tanke på att ge upp tyckte han sig se en människoliknande figur mellan träden. Ibland till vänster om honom och ibland till höger om honom, ibland framför och ibland bakom. Det var inget skrämmande så han blev inte rädd, bara nyfiken.
-Vem där? ropade han. Kom fram och visa dig!
- Bli inte rädd, jag vill bara hjälpa dig, svarade den människoliknande varelsen och kom närmare, tydligare.
Rösten var välbekant på något sätt och så plötsligt förstod Anton vad det var han såg och hörde.
- Far! Men hur...Vad? Anton blev mållös när han stod öga mot öga med något som liknade far. Eller rättare sagt det var far, fast lite genomskinlig och skimrande.
- Min son, du kommer inte att finna Silverkällan. Vänd om hem, du behövs där. Ditt sökande här är lönlöst. Ditt sinne har inte alltid varit rent och ditt hjärta började svalna. Silverkällan finns inte längre till för dig.
Anton började gråta och föll ner på knä.
- Förlåt mig, snyftade han. Jag vet inte vad det var för giriga tankar som flög i mig. Jag förstår nu att jag tänkte fel. Jag glömde bort dem där hemma. Hur ska jag kunna gottgöra dem? Jag har svikit dem och dig far!
- Det finns ännu tid till att gottgöra. Här på marken kan du ingen nytta göra. Res på dig och bege dig hem. I slutet av tunneln genom berg nr 7 når solen igenom. Där växer en vit rot. Gräv fram en liten bit och ta med hem till Lillan. Hon behöver rotens helande kraft i sin buljong. Då har hon större chans att överleva.
- Överleva?! Är hon illa däran?! Jag ska genast göra som far säger, sa Anton och kom raskt på fötter. I samma stund försvann far i en vindpust.

Anton påbörjade sin vandring hem. Han skämdes över sina giriga tankar han tidigare haft och han skämdes för att han bytt bort Lillans pärlhalsband. Han skämdes också för hur han behandlat hästen. Det var en lång sträcka att gå så det fanns gott om tid att tänka igenom varför han handlat som han gjorde och hur han i framtiden skulle sona för sina handlingar. Det första han skulle göra var att se till att Lillan fick del av den läkande roten. Bara han inte skulle komma försent!