Silverbrunnen 8

En ståtlig hjort med en väldig krona ovan huvudet

Karl fortsatte åt fel håll och maten var slut. Allt var slut så när som på de tre sötmandlarna han fått av Fru Rosali men dem tänkte han inte äta upp. De skulle han spara så om han dog först. De var hans enda chans att hitta hem igen. Karl irrade sig långt bort från sina hemtrakter och bergen. För att överleva började han gå från by till by och tigga mat. Ibland fick han göra små jobb för att få en liten bit mat. Sov gjorde han ute i ladugårdar och uthus.

Lars som nu hade huvudansvaret i den lilla stugan slet hårt från morgon till kväll. Mor tog hand om Lillan och han skulle sköta resten. Ibland hann han upp till godset för att göra lite småjobb där. Han blev alltid rikligt belönad i form av mat. Lars var nyfiken på tavlan som Karl berättat om. När han någon gång hamnade i den stora hallen så sneglade han alltid inåt rummet för att få en skymt av den. En dag när han stod där och pratade med Fru Rosali så frågade hon om han ville komma in och titta på tavlan. Det ville han gärna och stövlade rakt fram till den och ställde sig och betraktade den länge. Till slut sa han:
- Det är ju du! Eller hur? Utan att vända sig om mot henne fortsatte han:
- Och platsen är vid Silverbrunnen i skogen bortom de sju bergen.
Fru Rosali gick mot honom och tavlan, långsamt.
- Ja, svarade hon. Det stämmer. Du är en smart ung man, fortsatte hon och granskade honom noga.
I själva verket var Fru Rosali och Lars nästan jämnåriga. Godsherren var minst dubbelt så gammal som frun. Godsherren hade gift sig med Rosali när hon endast var 14 år gammal. Hennes föräldrar hade dött och hon var ensam på en stor gård som hon inte kunde ansvara för och ta hand om ensam. Godsherren och Rosalis far hade varit goda vänner. Det hade verkat som en bra ide att gifta sig med flickan när det begav sig. Senare hade godsherren förstått sitt misstag. De kom aldrig att leva som man och hustru. Det gick inte, Rosali kändes som hans dotter och så förblev det.  Men gifta var dom och bundna till varandra ända in till döden skilde dem åt. Nu stod Lars och Fru Rosali och tittade på tavlan som föreställde Fru Rosali vid Silverbrunnen. Det som fängslade Lars allra mest var hjorten. Det var en ståtlig hjort med en väldig krona ovan huvudet.
- Finns hjorten i skogen? frågade Lars och vände sig mot Fru Rosali.
- Ja, till och från i alla fall. Men det är endast de som kan finna Silverbrunnen som kan se hjorten. För övriga är han osynlig.
- De som har ett rent sinne och ett varmt hjärta, sa Lars.
- Precis, svarade Fru Rosali. Vi får hoppas att Karl har det, fortsatte hon.

När Lars vandrade hemåt från godset den eftermiddagen hade han blandade känslor i kroppen. Han var varm om hjärtat och visste att det berodde på Fru Rosali. Han var också orolig men kunde inte förstår varför. Känslan som till slut tog överhand var just oron.