Jag är utrustad med ett enormt tålamod och stor förståelse. Allt efter som åren gått har jag nu börjat förstå att det är egenskaper som inte alltid är till gagn för mig själv. Andras önskemål, behov och viljor får komma i första hand och själv tar jag det som blir över, så att säga. Tänkte ett tag ha som nyårslöfte att bli mindre förstående men hoppade det, liksom alla andra löften också.
Jag har i alla fall börjat beklaga mig över saker som inte blivit gjorda och som borde blivit gjorda för flera år sedan och som faktiskt påbörjades för FLERA år sedan. Min sadelkammare t.ex.. Jag har haft mina hästsaker nerpackade i lådor och säckar i flera år. Packade ner allt när snickrandet började. Det viktigaste har jag framme. Jag hittar aldrig saker jag behöver, jag vet inte vart jag lagt dem i vilken kasse/låda/kista. Det händer alldeles för ofta att jag köper nytt fast att jag vet att jag har en sån sak NÅGONSTANS. När vi har mindre hyresgäster hänger jag in saker i hyresgästernas sadelkammare. När det kommer en ny hyresgäst flyttar jag ut. Jag har ingen ordning på mina saker på grund av det här.
De senaste dagarna har jag beklagat mig mycket över detta. Och så till slut, sista lediga arbetsdagen, så gick mannen ut och tog tag i snickrandet i min sadelkammare igen! Jag blir så lycklig! Som den förstående kvinna jag är serverar jag nu kokt potatis, brunsås och hemmagjord pannbiff. Det är han värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar