När barnen var riktigt små var största orosmomentet att de åt, sov och basade som de skulle. När vi avlöste varandra så frågade vi alltid hur många gånger och om konsistens och färg. Det var viktigt då. Nu rynkar man mest på näsan åt det.
Åren går och man oroade sig över att ens barn kanske inte alltid passade in i bvc´s kurvor. Längd, vikt, när de började gå, när de började tala m.m. Ett av våra barn pladdrade glatt konstant men vi förstod inte ett ord. Långt efter tvåårsdagen började ett begripligt språk träda fram. Snacka om att man hann bli orolig.
Barnen började så småningom skolan och en av dem hade kompisar som ringde varje dag den andre undrade varför ingen ringde den och frågade. Det gör ont i ett modershjärta. så småningom hade båda kamrater men det uppstod konflikter av olika slag då och då.
Barnen blir ungdomar och det ska gås på disco, färgas hår och sminkas. Kläder blir allt viktigare för att man ska passa in och inte bli retad. Kompistrycket ökar. Vågar du vågar jag. Hur sent får man vara ute och vad händer då? Får man sova över?
Pengarna tar slut och mobiltelefonen har hamnat i toalettstolen. Pappa köper ny, eller? Betalar pappa hyran också? Och mamma de nya stövlarna som inhandlades på kredit? Vilka umgås egentligen ungdomarna med? I vilket skick är de i när de kommer hem sent en fredagkväll?
Bäst att leva här och nu och tycka att färgen på bajset är viktigast i världen om det är små barn man har. Bäst att bara att det när det kommer. Tonårstiden tar man sig igenom när man väl är där. Likaså när det är dags för barnen att flytta hemifrån. Hur tar man det? Lättnad? Sorg? Varför fundera, man kommer dit en dag och då blir det det det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar