Att fylla 40 år

I år fyller jag och min man 40 år. Det blir 80 år tillsammans. Jag undrar om det betyder att jag levt halva mitt liv nu eller är det till och med mer? En del säger att det är nu det börjar, livet alltså, inte krämporna men andra säger just det, att det är krämporna som kommer.

Jag har massor med krämpor. 

• Stel och småont i ryggen nästan varje dag. Ibland på morgonen när jag vaknar, ibland på nätterna, ibland när jag står vid diskbänken i köket.
• Ont i axlarna, obs pluralis, när jag bär hösäckar, mockar och bär matkassar. Känns även nattetid ibland när jag har armen under kudden.
• För tjock, vilka dolda krämpor finns i min kropp på grund av det? Hu, jag vill inte veta. 
• Det knakar i skuldrorna när jag höjer dem mot öronen, ska det det?

• Fingrarna somnar ofta när jag arbetar med händerna eller håller i redskap. Sicka latmaskar! 

Asch, det finns mer men hur kul är det? Någon sjukvårdsutbildad kanske kan ställa någon diagnos på ovanstående symptom? Jag ser väldigt bra i alla fall.  Har jättebra syn! Håret mitt är alldeles vitt också, fast det har varit grått rätt länge. Åldersnoja eller 40-årskris? Nej, jag tror inte det. Livet får väl gå vidare om än lite långsammare. Jag menar man är ju inte lika rask längre. Men några ålderskrisgrejer har jag allt funderat på men ännu inte gjort slag i saken. Här är några exempel: tatuering, byta jobb, emigrera (fast jag skulle inte få med mig den andre åldringen så det är kört), hårförlängning, fettsugning alt operation av magsäck, plugga ekonomi, jorden-runt-resa, starta eget och bli vegetarian. Ja, det finns lite att välja på. Något av det kanske blir sanning men det krävs allt att ett par tre stycken av sakerna genomförs för att man ska kunna kalla det för 40-årskris.

Man kanske helt enkelt bara ska ha en sjujäkla fest när man fyller?