Inte alltid kul att vara en surkart

Ibland har man sånna där dagar man helst skulle vilja hoppa över. Ja, för omgivningens skull alltså. När jag har en sån surdag så hinner jag nätt och jämt innanför dörren innan första syrliga lite småelaka kommentaren kommer ur min mun, riktad till någon i familjen. Det kan vara mannen eller något av barnen. Innan 10 minuter har gått så har jag fällt flera dräpande kommentarer och klag, jag är en jäkel på det. Om familjen har tur (och för all del jag med) så börjar jag vid det här laget bli medveten om mitt eget uppträdande. Då kan jag försöka släta över eller till och med gottgöra eller be om ursäkt. Värst är surdagar då man inte själv reflekterar över sitt beteende. Då kan man undra varför plötsligt någon blev sur och fräste till åt en eller smällde i dörren och det enda man tänker då är : "Jaha, det är tacken det. Här var det ju trevlig stämning." Då är det lika bra att gå och lägga sig och hoppas på att det blir bättre nästa dag.  Tur att det inte är normalläget i alla fall.