Lisa för själen

Dukade just för fyra. Kom sedan på att vi är ju bara tre i tio dagar framöver... Så tråkigt för oss! Men vi får förhoppningsvis hem en glad och utvilad pappa som är i Jämtland och jagar älg. Där lever han ganska spartanskt och mycket ute i naturen. En lisa för själen skulle jag tro.

Själv fantiserade jag i min ungdom om att tillbringa en vecka i skogen och leva i koja och på det naturen kunde erbjuda. Tänkte alltid göra slag i saken tidig höst så att man kunde hitta både bär och svamp. Jag undrar om man skulle klara av det.

Det är säkert en lisa för själen att totalt stänga av allting och bara vara. Vara omsluten av naturen, inte höra en väg på avstånd eller se stadens ljus i fjärran. Förra många år sedan hade jag en sådan upplevelse. Vi hade seglat ut till Lindökroken i slutet av oktober på ett höstlov. På den tiden hade vi inga barn, bara två hundar och en ganska liten segelbåt. Vi hade vackert höstväder med kall klar luft. Under den veckan såg vi endast en båt på nära håll. Det blev väldigt mörkt om kvällarna och det enda som hördes var naturens ljud. Vinden, vattenskvalp, djur. En sådan tystnad kan man inte åstadkomma i ett hus eller utomhus i närhet av civilisation. Det inger en speciell känsla som man måste uppleva för att förstå.