Hur länge kan man sörja en hund?

Människans bästa vän sägs vara hunden. Ett ordspråk jag skriver under på utan minsta tvekan. Min första egna hund var Kråkan. Under hela mitt något sånär vuxna liv har jag längtat efter en egen hund. Under min studentperiod lånade jag ofta med mig mamma och pappas tax Jessi och jag var hundvakt åt kompisars hundar så snart det behövdes. När jag till slut bosatte mig i Ullervad på min mans gård dröjde det inte länge förrän jag hade köpt en alldeles egen hund. Den hunden var Kråkan.

Kråkan var en korsning mellan schäfer-collie-bordercolli (mamman) och en labradorkorsning (pappan). Hon blev 11 år och det är nu 2 år sedan jag lät avliva henne. Hon var verkligen min hund. Vart jag än gick så följde hon med, toan, duschen, tv-soffan. När hon var valp tränade jag lydnad ganska hårt med henne. Det fick till följd att hon kunde lämnas lös i trädgården och stanna där, även om vi inte var hemma. Under perioder till och med när vi båda var på jobbet. Det känns helt overkligt när man tänker på det nu men så var det. Vi fick ibland dåligt samvete för att hon skulle frysa och då stängdes hon in i ett utedass där vi hade en kyckling-värmelampa. De sista åren stängdes hon in när vi jobbade men fick vara ute när vi var borta kortare stunder.

Kråkan var ingen kelig hund. Hon ville ibland få en klapp på huvudet och när hon fått det gick hon sin väg. Inte långt men hon sov aldrig på armen precis. Hon kände av hur jag mådde. Var jag ledsen eller nedstämd så höll hon sig närmare och stämde av med mig oftare genom att titta på mig. Blev jag rädd för någon var hon beredd att försvara mig, morrade vid ett par tillfällen åt personer som på något sätt skrämt mig. När hon låg i sängen och man råkade peta till på henne med foten så hoppade hon ur sängen och lade sig bredvid eller under. Hon ville aldrig vara i vägen.

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om Kråkan. Jag var väldigt stolt över henne. När hon blev sjuk och näst intill förlamad i en del av bakbenen tog jag bort henne direkt. Jag ville inte att hon skulle behöva lida och gradvis bli sämre. Samma dag då jag såg att hon inte kunde sätta sig och kissa utan att välta omkull tog jag bort henne. Det var ett svårt men ändå självklart beslut för mig. Hon ligger begravd i en av våra hagar. Jag tänker fortfarande ofta på henne och saknar henne ännu då och då.