Allt eftersom timmarna gick glömde jag så sakteliga bort att vara rädd för ormen. Hunden fick komma ut ur bilen men fick stanna uppe på altanen. I vanliga fall har hon en plats i gräset. Efter åskvädret med 25 mm regn på 1 h fick hon till och med gå ner i gräset och kissa. Men hon nosade allt misstänksamt runt kanterna på altanen.
Själv vågade jag så småningom också ta genaste vägen vilken är just över gräsmattan. Grannarna hade däremot inte glömt. Alla som gick förbi spanade in på gräset och stället där den försvunnit in under altanen. Fanns vi tillgängliga frågade de om vi sett den igen eller om den var infångad nu. Det är helt klart ett ämne som förenar människor. Vi brukar aldrig prata så här mycket med folket runt om annars.
På söndagen sken solen igen och det var ganska behagligt ute. En katt sågs leka med något på grusvägen. En orm! Man konstaterade att det var en huggorm och hjälpte katten att klara livhanken genom att slå ihjäl ormen med hjälp av en kvast och en sten.
På beskrivningen låter det precis som den orm jag såg; lång, närmare 1meter, svart och smal. Alltså var det den så nu behöver jag inte vara rädd alls mer. Eller hur!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar