Epilog
Visst var Silverbrunnen hittad och nog skänkte den hela familjen lycka och glädje i många år! Lars landade precis utanför stugan och slapp hela den långa vandringen hem. Det blev stor uppståndelse när han kom och på kvällen ställde godsherren till fest för Lars ära.
Karl kom hem ett par dagar efter Lars. Han var mager, lortig och hade trasiga kläder. Han såg alldeles eländig ut men var vid liv och gott mod! Sötmandlarna sparade han och gav oss i julklapp det året. Han hade lärt sig ett och annat när han gick på tiggarstråt. Så småningom köpte han sig en gård och mjölkkor och började leverera mjölk till stugor och gårdar runt om i bygden.
Mor fick en trygg ålderdom och kunde vara stolt över alla sina barn. Anton tog över stugan och fars sysslor helt och hållet. När Anton gifte sig så flyttade hans fru in i stugan.
Lars berättar ofta om sin vandring till Silverbrunnen. Jag tror att den resan förändrade honom för alltid. Han och Rosali vandrade dit en gång för nöjes skull men de ville inte berätta något om den resan när de väl var hemma. Jag vet faktiskt inte varför. De gifte sig föresten ett par år efter att allt detta med far och Silverbrunnen hände. Godsherre var ju gammal och blev hastigt sjuk och dog. Det gick ganska snabbt för Lars och Rosali att bli ett par efter det. De bodde på godset så Lars blev den nya godsherren. De fick fyra barn och jag fick vara barnflicka åt de barnen. Jag bodde på godset tills dess att jag också gifte mig. Den vintern och våren då allt hände minns jag inte så bra. Jag var ju så sjuk. Sommaren minns jag desto bättre. Det blev en varm och skön sommar med lagom mycket regn. Bästa skörden på många många år! Vädret var gynnsamt för mitt tillfrisknande. Det tog väldigt lång tid innan jag var helt återställd och hade fått tillbaka alla mina krafter.
Jag har funderat i många år på de berättelser Anton, Karl, Lars och Rosali berättat om deras vandringar i jakten på Silverbrunnen. Hur skulle det gått för mig tro? Skulle brunnen se likadan ut om jag fann den? Kan jag finna den? Har jag ett rent sinne och ett varmt hjärta? Frågorna är många och nyfikenheten stor. Kanske gör jag ett försök en vacker dag.
/Lillan
måndag 31 december 2012
Nyårsafton
Årets sista dag är det idag. Har året varit bra? Både och skulle jag vilja påstå. Det har hänt bra saker och det har hänt dåliga saker. Kommer nya året bli bättre? Ja, det måste man alltid tro.
Gott nytt år önskar jag Er!
Gott nytt år önskar jag Er!
söndag 30 december 2012
Sista kapitlet är klart!
Nu är sista delen av Silverbrunnen färdigskriven! Den publiceras någon gång under morgonen/förmiddagen i morgon. Det har varit väldigt roligt att få skriva den här sagan och att så många läst den och följt den.
Håll till godo!
/AnnieSilverbrunnen 14
En mycket förunderlig plast
Lars kunde höra forsande vatten ytterligare en bit in i skogen, och han följde det ljudet. Ganska snart kom han fram till en höjd som liknande en liten vulkan till formen. Istället för lava som rann ner på vulkanens kanter var det vatten i olika forsar nerför kullen. Solen sken ner mellan träden och det glittrade i vattnet så att kullen såg alldeles gnistrande ut. Lars förstod att han nått sitt mål. Där uppe låg Silverbrunnen. Han började gå uppför kullen mellan de gnistrande vattenforsarna. Till sin förvåning var det uthuggna trappsteg som han gick på och trappan var kantad med den mjukaste grönaste mossa.
Karl var just hos en storbonde i andra änden av landet och hjälpte till med att mjölka kor. När Karl böjde sig fram för att lyfta mjölkspannen rann de tre sötmandlarna ur hans ficka och ner mellan hans fötter. Han plockade varsamt upp dem, ställde ner spannen igen och gick därifrån. Nu skulle han hem. Plötsligt var han inte längre osäker på åt vilket håll han skulle gå. Vägen låg självklar framför honom och han fick bråttom för att hinna hem innan våren gick över till sommar. Han hade lång väg att gå och fick inte spilla en dag till!
När Lars kom upp till platån blev han stående på sista trappsteget. Synen fick honom att tappa andan. Det påminde mycket om tavlan han sett i hallen på godset men med vissa förändringar. Platån var mosstäckt, i mitten fanns brunnen som var nersänkt i mossan. Brunnen kantades av silverstenar som glittrade mer än någonsin av vattnet som svämmade över brunnen och solen som sken in mellan trädtopparna. Men det allra vackraste var Fru Rosali som satt med sitt ljusa hår utslaget vid kanten av brunnen. Bakom henne stod hjorten. När Lars kom upp på platån gick hjorten lugnt och sakta därifrån, nerför kullen och bort i skogen. Aldrig hade Lars sett något så vackert. Andlös gick han fram till brunnens kant och Fru Rosali.
- Välkommen hit, sa hon till honom och log varmt.
Lars kunde inte svara, han var förstummad av stundens allvar och allt det vackra han såg.
- Jag är Silverbrunnens väktare och kände att jag ville dela den här stunden med dig, sa Fru Rosali.
Lars satte sig ner brevid henne och hon tog hans hand i sin.
- Du har sett hjorten, sa hon. Du har funnit Silverbrunnen. Du har ett rent sinne och ett varmt hjärta.
Hon lossade sin hand från hans och lade den på hans hjärta.
-Nu får du och din familj lycka för resten av ditt liv! Följ mig! sa hon och stoppade fötterna och benen ner i brunnen. Lars tittade rakt in i hennes blå ögon och såg allt han kunde önska sig.
-Ja, sa han.
Då gled Fru Rosali ner i Silverbrunnen och försvann.
Lars satt kvar på kanten och såg sig en stund omkring. Platsen ingav honom styrka, glädje och mod. Han ville ta med sig så mycket han kunde av den känslan. Det var en mycket förunderlig plats och han undrade om han någonsin skulle få återse den. När han kände sig redo gled även han ner i Silverbrunnen. Med ens blev allt kolsvart och han for i väg med en väldig hastighet rakt ner. Efter en liten stund planade det ut något och det slog gnistor runt honom. Det började svänga än hit än dit och färden tog fart igen. Allt eftersom färden gick blev det ljusare och ljusare kring honom. Till slut blev det så ljust att han fick hålla för ögonen och blunda hårt. Då landade han med en mjuk duns och slog upp ögonen.
Lars kunde höra forsande vatten ytterligare en bit in i skogen, och han följde det ljudet. Ganska snart kom han fram till en höjd som liknande en liten vulkan till formen. Istället för lava som rann ner på vulkanens kanter var det vatten i olika forsar nerför kullen. Solen sken ner mellan träden och det glittrade i vattnet så att kullen såg alldeles gnistrande ut. Lars förstod att han nått sitt mål. Där uppe låg Silverbrunnen. Han började gå uppför kullen mellan de gnistrande vattenforsarna. Till sin förvåning var det uthuggna trappsteg som han gick på och trappan var kantad med den mjukaste grönaste mossa.
Karl var just hos en storbonde i andra änden av landet och hjälpte till med att mjölka kor. När Karl böjde sig fram för att lyfta mjölkspannen rann de tre sötmandlarna ur hans ficka och ner mellan hans fötter. Han plockade varsamt upp dem, ställde ner spannen igen och gick därifrån. Nu skulle han hem. Plötsligt var han inte längre osäker på åt vilket håll han skulle gå. Vägen låg självklar framför honom och han fick bråttom för att hinna hem innan våren gick över till sommar. Han hade lång väg att gå och fick inte spilla en dag till!
När Lars kom upp till platån blev han stående på sista trappsteget. Synen fick honom att tappa andan. Det påminde mycket om tavlan han sett i hallen på godset men med vissa förändringar. Platån var mosstäckt, i mitten fanns brunnen som var nersänkt i mossan. Brunnen kantades av silverstenar som glittrade mer än någonsin av vattnet som svämmade över brunnen och solen som sken in mellan trädtopparna. Men det allra vackraste var Fru Rosali som satt med sitt ljusa hår utslaget vid kanten av brunnen. Bakom henne stod hjorten. När Lars kom upp på platån gick hjorten lugnt och sakta därifrån, nerför kullen och bort i skogen. Aldrig hade Lars sett något så vackert. Andlös gick han fram till brunnens kant och Fru Rosali.
- Välkommen hit, sa hon till honom och log varmt.
Lars kunde inte svara, han var förstummad av stundens allvar och allt det vackra han såg.
- Jag är Silverbrunnens väktare och kände att jag ville dela den här stunden med dig, sa Fru Rosali.
Lars satte sig ner brevid henne och hon tog hans hand i sin.
- Du har sett hjorten, sa hon. Du har funnit Silverbrunnen. Du har ett rent sinne och ett varmt hjärta.
Hon lossade sin hand från hans och lade den på hans hjärta.
-Nu får du och din familj lycka för resten av ditt liv! Följ mig! sa hon och stoppade fötterna och benen ner i brunnen. Lars tittade rakt in i hennes blå ögon och såg allt han kunde önska sig.
-Ja, sa han.
Då gled Fru Rosali ner i Silverbrunnen och försvann.
Lars satt kvar på kanten och såg sig en stund omkring. Platsen ingav honom styrka, glädje och mod. Han ville ta med sig så mycket han kunde av den känslan. Det var en mycket förunderlig plats och han undrade om han någonsin skulle få återse den. När han kände sig redo gled även han ner i Silverbrunnen. Med ens blev allt kolsvart och han for i väg med en väldig hastighet rakt ner. Efter en liten stund planade det ut något och det slog gnistor runt honom. Det började svänga än hit än dit och färden tog fart igen. Allt eftersom färden gick blev det ljusare och ljusare kring honom. Till slut blev det så ljust att han fick hålla för ögonen och blunda hårt. Då landade han med en mjuk duns och slog upp ögonen.
The Hobbit recension
The Hobbit filmrecension av Annie Jonzon
Så har jag nu sett The Hobbit. Tyvärr en besvikelse, hade förväntat mig mer. Här har man mjölkat publiken och gjort en tunn bok till flera filmer. Det började med att Bilbo blir indragen i äventyret hemma i hans hobbithåla. Inledningen och den måltiden tog säkert 45 min. När gruppen väl ger sig iväg råkar de ut för troll, orcher och vättar och varje händelse dras det ut på.
Filmen är lång 2h 50 min men tiden gick ändå ganska fort. Filmen är välgjord och skådespelarna gör ett bra jobb. Gollum är den bästa karaktären, både rolig och väldigt läskig! Den som syns mest på duken är nog Gandalf.
Eftersnacket utanför biografen handlade om hur pass lik filmen är boken. Det var längesedan de flesta läste Bilbo så meningarna var skilda. Väl hemma tog jag fram boken och tittade lite i den. Jag skulle vilja påstå att filmen stämmer väl överens med boken och att man nu kommit till s.92, i början av kapitlet som heter Underliga tillhåll.
Av mig får The Hobbit 3 pinnar av 5 möjliga.
lördag 29 december 2012
Silverbrunnen 13
En hare och ett rådjur
När Lars låg där och sov så började han drömma. Han drömde att han låg på en sandstrand och att varm luft blåste honom rakt i ansiktet. Han vaknade ur sin dröm och såg rakt in i en stor hjorts ögon. Hjorten stod lutat över Lars och andades rakt i ansiktet på honom. När Lars började röra på sig backade hjorten undan och Lars såg då att det var hjorten från Fru Rosalis tavla. Hornen såg ännu större ut så här i verkligheten och på nära håll än vad det gjort på tavlan. Innan Lars kommit upp på fötter vände hjorten om och sprang in i skogen. Lars fylldes av värme och glädje, han kände hur det fylldes på från tårna och uppåt huvudet. När han var full av sprittande känslor rusade han efter hjorten. All packning lämnade han kvar vid tunnelns mynning.
Skogen var tät. Där inne hade det inte legat så mycket snö och det mesta hade smält undan nu. Det var mycket blött i marken.
- Hur ska jag veta vilken av alla dessa pölar som är Silverbrunnen? tänkte Lars medan han stegade på i skogen. Han hade ingen aning om vad som var rätt väg eller vart han var på väg men tvekade ändå aldrig på steget. Något drev honom djupare och djupare in i skogen. Ibland tyckte han se sig något eller någon mellan träden men han hann aldrig ikapp. Det var något som fladdrade till som manen på en häst men det enda djur han sett var hjorten med den stora kronan till horn. Inte heller kunde Lars se några spår i marken från något stort djur. Vid ett tillfälle blev Lars stående och kunde inte välja vilket håll han skulle fortsätta åt. Då dök Fru Rosalis röst upp igen inne i hans huvud:
- Kom min vän, du är nära nu, sa hon.
Lillan hade så sakteliga bättrat på sig. Hon hade vid flera tillfällen fått buljong med den läkande roten i och den hade synbar effekt var gång. Nu orkade hon vara uppe korta stunder och hostan hade kommit igång igen och börjat avta. Mor fruktade inte längre för hennes liv. Än så länge bodde mor och Lillan kvar på godset men Anton bodde i stugan och mor började nu prata om att det snart var dags att flytta hem de med. Lillan skulle bli lite starkare och piggare först. Våren var nu på väg på allvar. Snön hade smält bort fläckvis här och var och i diken och bäckar porlade det av vatten. Anton hade varit ute och jagat ett par gånger och lyckats fälla en hare och ett rådjur så nu fanns det kött i stugan igen. Del av köttet hade han bytt bort mot spannmål och andra specerier.
Allt blev så sakteliga bättre men alla i stugan och på godset undrade hur det gick för Lars och Karl som fortfarande var ute på vandring. Tills de var tillbaka kunde man inte riktigt släppa sin oro eller glädje lös.
När Lars låg där och sov så började han drömma. Han drömde att han låg på en sandstrand och att varm luft blåste honom rakt i ansiktet. Han vaknade ur sin dröm och såg rakt in i en stor hjorts ögon. Hjorten stod lutat över Lars och andades rakt i ansiktet på honom. När Lars började röra på sig backade hjorten undan och Lars såg då att det var hjorten från Fru Rosalis tavla. Hornen såg ännu större ut så här i verkligheten och på nära håll än vad det gjort på tavlan. Innan Lars kommit upp på fötter vände hjorten om och sprang in i skogen. Lars fylldes av värme och glädje, han kände hur det fylldes på från tårna och uppåt huvudet. När han var full av sprittande känslor rusade han efter hjorten. All packning lämnade han kvar vid tunnelns mynning.
Skogen var tät. Där inne hade det inte legat så mycket snö och det mesta hade smält undan nu. Det var mycket blött i marken.
- Hur ska jag veta vilken av alla dessa pölar som är Silverbrunnen? tänkte Lars medan han stegade på i skogen. Han hade ingen aning om vad som var rätt väg eller vart han var på väg men tvekade ändå aldrig på steget. Något drev honom djupare och djupare in i skogen. Ibland tyckte han se sig något eller någon mellan träden men han hann aldrig ikapp. Det var något som fladdrade till som manen på en häst men det enda djur han sett var hjorten med den stora kronan till horn. Inte heller kunde Lars se några spår i marken från något stort djur. Vid ett tillfälle blev Lars stående och kunde inte välja vilket håll han skulle fortsätta åt. Då dök Fru Rosalis röst upp igen inne i hans huvud:
- Kom min vän, du är nära nu, sa hon.
Lillan hade så sakteliga bättrat på sig. Hon hade vid flera tillfällen fått buljong med den läkande roten i och den hade synbar effekt var gång. Nu orkade hon vara uppe korta stunder och hostan hade kommit igång igen och börjat avta. Mor fruktade inte längre för hennes liv. Än så länge bodde mor och Lillan kvar på godset men Anton bodde i stugan och mor började nu prata om att det snart var dags att flytta hem de med. Lillan skulle bli lite starkare och piggare först. Våren var nu på väg på allvar. Snön hade smält bort fläckvis här och var och i diken och bäckar porlade det av vatten. Anton hade varit ute och jagat ett par gånger och lyckats fälla en hare och ett rådjur så nu fanns det kött i stugan igen. Del av köttet hade han bytt bort mot spannmål och andra specerier.
Allt blev så sakteliga bättre men alla i stugan och på godset undrade hur det gick för Lars och Karl som fortfarande var ute på vandring. Tills de var tillbaka kunde man inte riktigt släppa sin oro eller glädje lös.
fredag 28 december 2012
Silverbrunnen 12
En ljusning
Lars stretade tappert på. Det var fortfarande plusgrader, även uppe i bergen. Det droppade och rann vatten runt honom och stigen var extra hal. Han var snart uppe på toppen av berg nummer 5 och närmade sig det smala farliga passet med stup på båda sidorna. Svetten lackade på honom och packningen kändes tung, han stödde sig hårt på fars snöskovel. Så nådde han fram till det farliga passet och började försiktigt att gå över. Han slant omedelbart och ramlade omkull. Med nöd och näppe återfann han balansen och kasade sig bakåt igen. Det var en omöjlighet att ta sig över när det var så halt. Lars fick backa och slå läger och vänta. Antingen vänta på att vädret slog om till minusgrader igen eller tills den värsta isen smält undan från stigen. Båda alternativen kunde ta flera dagar...
Det milda vädret höll i sig och när Lars väntat i tre dagar såg han nakna stenar sticka upp här och var på stigen framför honom. Han beslöt då att göra ett nytt försök att ta sig över det farliga smala passet. Genom att alltid ha en fot på en torr sten så tog han sig försiktigt över passet och kunde sedan skynda vidare nedför berget. Han kände att han närmade sig sitt mål och oron för Lillan hade bleknat något. Detta gjorde att han skyndade sig allt mer framåt för att söka efter Silverbrunnen. Tidigt nästa morgon gick han in i berg nr 7. Det var mörkt och rann vatten på bergväggarna. Då och då hörde han hur stora snösjok rasade ute på berget. I slutet av tunneln vadade han i vatten. Det rann en strid ström mot honom. Plötsligt blockerades vägen av snö och is. Lars förstod att det måste vara tunnelns utgång som det rasat ner snö för. Hur han än letade så hittade han ingen utgång. Än så länge lyste hans fackla men den skulle inte räcka länge till. Han körde ner facklan i isberget och började skotta undan snön med fars snöskovel. Det var ett hårt arbete. Snön var hårt packad och nu ganska blöt och tung. När han skottat i ett par timmar utan att se något dagsljus slocknade hans fackla. Han omslöts av totalt mörker. Lars fortsatte resolut att skotta. Ut måste han komma till slut. Rätt var det var gick det inte att skotta mer. Han kommit in till bergväggen. Han tänkte febrilt för att komma på vilket håll han kom ifrån och vilket håll han skulle skotta åt för att det skulle bli rätt. Ytterligare en gång kom han till bergväggen och bytte riktning. Hela hans kropp värkte och han var redo att ge upp då han äntligen fick syn på en ljusning mellan iskocklorna. Synen gav honom ny kraft och han skottade vidare. Ljuset blev större och större och till slut silade dagsljus in till honom genom ett hål i snön och isen. Lars grävde hålet tillräckligt stort för att ta sig igenom och kravlade ut i det fria. Där i solskenet med skogen inom räckhåll föll han i djup sömn.
Lars stretade tappert på. Det var fortfarande plusgrader, även uppe i bergen. Det droppade och rann vatten runt honom och stigen var extra hal. Han var snart uppe på toppen av berg nummer 5 och närmade sig det smala farliga passet med stup på båda sidorna. Svetten lackade på honom och packningen kändes tung, han stödde sig hårt på fars snöskovel. Så nådde han fram till det farliga passet och började försiktigt att gå över. Han slant omedelbart och ramlade omkull. Med nöd och näppe återfann han balansen och kasade sig bakåt igen. Det var en omöjlighet att ta sig över när det var så halt. Lars fick backa och slå läger och vänta. Antingen vänta på att vädret slog om till minusgrader igen eller tills den värsta isen smält undan från stigen. Båda alternativen kunde ta flera dagar...
Det milda vädret höll i sig och när Lars väntat i tre dagar såg han nakna stenar sticka upp här och var på stigen framför honom. Han beslöt då att göra ett nytt försök att ta sig över det farliga smala passet. Genom att alltid ha en fot på en torr sten så tog han sig försiktigt över passet och kunde sedan skynda vidare nedför berget. Han kände att han närmade sig sitt mål och oron för Lillan hade bleknat något. Detta gjorde att han skyndade sig allt mer framåt för att söka efter Silverbrunnen. Tidigt nästa morgon gick han in i berg nr 7. Det var mörkt och rann vatten på bergväggarna. Då och då hörde han hur stora snösjok rasade ute på berget. I slutet av tunneln vadade han i vatten. Det rann en strid ström mot honom. Plötsligt blockerades vägen av snö och is. Lars förstod att det måste vara tunnelns utgång som det rasat ner snö för. Hur han än letade så hittade han ingen utgång. Än så länge lyste hans fackla men den skulle inte räcka länge till. Han körde ner facklan i isberget och började skotta undan snön med fars snöskovel. Det var ett hårt arbete. Snön var hårt packad och nu ganska blöt och tung. När han skottat i ett par timmar utan att se något dagsljus slocknade hans fackla. Han omslöts av totalt mörker. Lars fortsatte resolut att skotta. Ut måste han komma till slut. Rätt var det var gick det inte att skotta mer. Han kommit in till bergväggen. Han tänkte febrilt för att komma på vilket håll han kom ifrån och vilket håll han skulle skotta åt för att det skulle bli rätt. Ytterligare en gång kom han till bergväggen och bytte riktning. Hela hans kropp värkte och han var redo att ge upp då han äntligen fick syn på en ljusning mellan iskocklorna. Synen gav honom ny kraft och han skottade vidare. Ljuset blev större och större och till slut silade dagsljus in till honom genom ett hål i snön och isen. Lars grävde hålet tillräckligt stort för att ta sig igenom och kravlade ut i det fria. Där i solskenet med skogen inom räckhåll föll han i djup sömn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)